GriGri ~

...ehm, eller förmiddag kanske det är nu när jag ser på klockan. Jag sov länge idag och det kändes underbart. Det är fördelen med singellivet, jag kan göra precis som jag vill, när jag vill och det finns ingen annan att ta hänsyn till än mig själv. Ibland måste jag tvinga mig själv att gå och sova. Jag är trött ganska tidigt ibland, men sitter uppe ändå. Jag vet inte varför jag gör så, jag bara gör det. Men det gör inget, jag kan ju sova på morgonen.

Det är en härlig höst nu. Varje gång jag åker till jobbet kommer jag på mig själv med att vara helt fängslad av trädens makalösa färger. Träd som haft gröna blad som nu byter färg till gult. Blad som blir röda och när solen lyser på dom ser de ut som rött guld. Jag är förtjust i hösten, den är så vacker. Jag älskar verkligen när det börjar bli lite kallare ute och jag får börja ta på mig mer kläder. Jag tycker om att vara inbyltad i mycket kläder i lite halvkall blåst. Ja, jag gillar hösten.

Jag fattar inte varför jag ska få skit? Är jag verkligen elak? Ja, inte vet jag, men tydligen är det så. Här får man mail där folk känner sig lurade och besvikna, och nu talar jag INTE om nån fotografering. Jag tänker inte gå in djupare på vad det är, men visst känner jag mig ledsen för att få mail där jag får veta att "vi inte är vänner". Trevligt. Usch!
Jag vill inte bo här uppe!

Jag har ju sagt hela tiden... jag tror inte på att jag kommer att få köpa affären förrän jag ser det svart på vitt. Nu ringde min mamma, och jag jobbar nu, men jag trodde det var hon så jag gjorde en fuling och svarade. Hon berättade att han har flera köpare på gång. Fy faaaan, rent ut sagt. Vad besviken jag blir. Som jag trott hela tiden, han är inte ärlig. Och nu heter det; Den som kommer först med pengarna, får köpa den. Fy faaaen alltså! Jävla gubbe!

Så nu är det brått att försöka få lånen! Han vill tydligen ha handpenningen på 130 000. Så jag får skynda mig. Kan ni snälla hålla tummarna? Känns som att ingenting går min väg. Ja, får jag inte affären, då tänker jag inte flytta hem igen. Då kan jag lika gärna stanna här, och satsa på djuren på heltid... ja,  när jag inte jobbar då förstås

Ja, varför inte? Det är ju inte ofta som den här datorn hänger i sig och klarar trycket. Jag är helt förvånad att den har funkat i nästan 3timmar nu. Helt sjukt. Hur KAN en dator funka så knepigt? Ibland hänger den sig efter fem minuter, ibland efter 10. Ibland bleknar hela skärmen och 'fadar away' och då är det bara att rycka ut sladden och starta om. Ibland funkar inte internet, och idag trodde jag att jag gjort en miss, men jag fick det att funka igen. Den här datan är sååå dålig att när jag får min nya kommer jag nog inte fatta hur dålig den här var, för jag kommer glömma det i samma ögonblick jag får lägga fingrarna på den nya. Jag lääängtar efter den. Den ska komma den 6-7 oktober. Typiskt att det blev framskjutet. Det är jobbigt att vänta, men jag hoppas verkligen att det kommer vara mödan värt. Min nya dator... min nya kärlek *ler*


Näe, jag börjar faktiskt bli trött nu och snart är programmet som jag slötittar på på teven snart slut, så jag ska göra natter. Det är gott att veta att det är några trogna fans som vill läsa min personliga känsloblogg :-) Najs, ni är mina vänner!

Tack och lov så har flörten inte sms:at nåt mer, eller ringt heller. Okej okej, det är väl inget fel med en flört, men det är väl bättre när man vill ha en? och inte när man *bara får en*... eller?

Näe, jag känner faktiskt inte för att ha nån flört. Visst, en komplimang i sig, men jag VILL INTE! Och när jag vill, då öppnar sig säkert hela världens gottebord för mig. Som det är nu, är mina känslor tämligen avstängda. Jag har bara ingen som helst lust att ens se åt killar. Jag har ingen som helst lust att slänga mig in i en flört och minst av allt ett nytt förhållande. Näe, jag är trött.... Jag är trött på killar. Jag är trött på förhållanden som tar slut. Jag är trött på att inte få vara jag.

Istället ser jag fram emot att ta hand om mig själv. Ta hand om mina djur. Göra det jag vill. Åka vart jag vill, äta när jag vill, sova när jag vill, se på tv när jag vill, sitta framför datorn hur många timmar jag vill. Jag mår bra nu! Visst, mitt huvud spelar fortfarande spratt med mig, men jag antar att min hjärna fortfarande bearbetar mitt förhållande med honom. Jag drömmer om honom ofta och det är jobbigt. Men jag har bestämt mig för att det får ta den tid det tar. Jag försöker att inte lägga ner alltför mycket energi på att tänka på honom. Det viktigaste för mig har varit att inte ha någon kontakt med honom. Jag sms:ar inte honom längre och jag mailar inte honom och jag ringer definitivt inte. Ändå vill jag hälsa på honom när jag åker nedåt landet. Inte för att jag skulle glädjas, utan för att han skulle bli glad av att få träffa djuren. Är jag för mesig? Är jag för snäll? Varför måste jag tänka på att göra honom glad och lycklig? När allt han gjorde var att sluta älska mig?