lÄngTans vrÅ
Nu kan du ju skriva vad du vill här, och jag godkänner... eller inte ;-)
Faktum är att jag är vråltrött nu. Och mera trötter ska jag bli. Men glad! För jag har fått OK av busschauffören att få hoppa på här utanför, istället för att gå dryga kilometern på morgonen. Så istället för att knata iväg tio över sex kan jag bara gå ut när klockan är tjugofem minuter över :-) VIPS! Så ska bussen vara där. YEAHJEJ!!!!
Jag är trött..... ska Zzzzzzzzzzzzzzzzzzz.....
p.s Går bara bra på jobbet. Trivs som en mört i vatten :-) Saknar dock min han med stort H! Det är konstigt att inte få prata med honom varje dag. Inte få känna hans underbara doft. Inte få kika på honom när han gör något annat. Det är tomt. Inuti min kropp är det tomt. Tomt på kärlek. Längtan efter honom är stor.
Jag saknar.......
Det är tröttsamt att vara trött
Det är verkligen jobbigt att vara trött. Jag sover på bussen på väg in till jobbet, jag sover nästan när jag är på väg hem igen. Det känns faktiskt som att jag skulle kunna sova närsomhelst och varsomhelst, bara jag får blunda lite,liiiiite grann...... Oj, vad jag är trött!
Jag är så trött att jag inte kan sova! Och när jag sovit hela natten, vaknar jag varenda morgon, en timme för tidigt, och tror att jag försovit mig. Vanligtvis har jag drömt mardrömmar om han jag älskar. Att han har sex med någon annan(vilket ju troligtvis kommer att hända), att han beter sig på ett sätt så jag blir ledsen(som redan hänt). Jag har hemska drömmar om honom och det känns jättejobbigt. Jag hoppas jag glömmer honom snart.... nej, inte att jag glömmer... men att jag kommer över honom... jag tror jag alltid kommer älska honom!
Annars känns det riktigt bra på jobbet. Jag trivs och mina kurskamrater känns kanon! Vi har roligt tillsammans och jag kan bara hoppas att jag kommer att jobba samma tider som vissa av dem i framtiden. Nä, här kan jag definitivt stanna ett tag tror jag. Och Östersund verkar vara en gullig liten stad och i morgon ska jag utforska den lite mer innan jag tar tåget ner till Småland för att hämta hem mina djur. Jag saknar dom!
Jag hoppas jag ska klara min utbildning på jobbet galant och att jag inte ska vara för nervös sen när jag börjar jobba 'på riktigt'. Det gäller ju att komma ihåg det man lär sig. Jag satsar på att de ska fastanställa mig så fort det bara går. Jag tänker iallafall ge järnet inför den tanken. Håll tummarna!
Jag är ledsen...
Hur funkade det nu då?
Jo.... erhm.... hmm.... inlägg på denna blogg om personuppgifter om mig är ju inte tillåtna. Så jag är ledsen att jag var tvungen att 'icke-godkänna' inlägget där mitt namn stod med.
Från och med nu har jag då också lagt in funktionen om att inläggen som läggs in, inte godkänns på en gång, det gör jag manuellt istället. Så så blev det med det :-)
Ensam men inte ensam
Jag är här i mitt nya hem.... mitt 'lånehem' för en tid framöver. För hur länge har jag ingen aning. Jag vet bara att jag har ett jobb i Östersund och jag bor här hos en kompis. Jag åkte nattåget upp på söndag kväll, sen var det bara att traska in på toan på tågstationen och göra sig lite fräsch, innan jag tog mina bautastora väskor och travade in till centrum för att börja mitt nya jobb. Helt slut var jag när jag kom fram och jag var tvungen att pusta ut.
Dagen bestod mest i att försöka att inte vara som en svamp i huvudet. Det gick väl hyfsat bra ändå skulle jag vilja påstå och jag fick springa iväg lite tidigare för att hinna köpa busskort och ta bussen som går tjugo över fyra. Jag lyckades faktiskt få min gruppchef att alltid släppa iväg mig kvart över fyra, så jag hinner ta den bussen. Då är jag hemma halv sex, istället för halv sju som det skulle bli om jag var tvungen att vara kvar till halv fem. Det var snällt.
Jag är trött och seg och jag ska faktiskt lägga mig att sova nu. I morgon måste jag gå upp 05:45. Och det varje morgon. Jag börjar inte förrän kvart över åtta, men enda bussen som gör att jag kommer i tid... ja, den går såklart 06:25. Med en km att gå till bussen lär jag gå upp kvart i, så att jag hinner. Blir spännande att se hur detta skall gå. Har bestämt iallafall att jag tänker köpa så att jag har frukost, så kan jag äta på jobbet. Så när rutinen kommit har allt klaffat. Det gäller att inte försova sig bara.
Skriver mer imorrn när jag förhoppningsvis är lite piggare....
Jag kan snart inte vara tyst
Hur känns det att ge upp den man älskar? Att vara tvungen att gå?
Vi pratar inte längre med varandra... det är få ord vi säger till den andre. Allt jag vill göra är att krama, hålla om honom, säga honom att jag älskar honom och vill vara med honom för resten av mitt liv. Men jag får inte! Jag måste vara tyst. Jag måste vara tyst.......
?
......jag väntar!
På vem?
på dej!
Jag har sagt adjö
Mina bästa grannar någonsin... hur kan man egentligen säga adjö?
Jag har aldrig någonsin haft sådana bra grannar som jag haft under mina senaste tre år. Grannar som kom med inflyttningsblomma och kort och önskade oss lycka till och vad kul att de äntligen fått grannar. Jag saknar dom redan! Mina grannar är inte som alla andra grannar, de är homosexuella, två karlar. Så omtänksamma, rara och alldeles underbara och när jag gick dit för att säga hej då, dog en liten bit av mitt hjärta. Hur kan jag säga hej då? när allt jag egentligen vill är att stanna kvar här?
Hur säger man adjö till sina bästa grannar?
Jag tog med min blomma... min favoritblomma som, när den mår bra, får små rödrosa vackra blommor. Med tårfyllda ögon fick jag världens bamsekram. Jag hulkade väl när jag sa att det är jobbigt att behöva lämna dom och visst är det så. Jag har rotat mig här, som blommorna jag planterat i min rabatt. Mot blommans vilja, har rötterna ryckts upp och med allt vad det innebär, måste blomman försöka rota sig på nytt.
Önska den lycka till!
Varför gjorde han så?
Bed(r)övad
Tom på alla år vi haft tillsammans. Numera känns det som att åren var av ringa betydelse för honom. Han har bara kastat bort dom och lagt våra minnen åt sidan. Och nu ser han fram emot att få flörta och leka.... med en annan tjej. Han sitter där med sin mobil i handen, och när jag kommer i närheten skyndar han att 'låtsas om' att han bara höll i den. En gång skulle jag få se en bild på hans telefon. Då hade han fått ett sms, som han slog upp, jag stod rakt bakom, och vips skyndade han sig att slå bort sms:et. Jag vet inte vad jag ska tro!?! Jag önskar han kunde säga mig sanningen.
Hungrig!
Jag känner mig så hungrig. Min kropp skriker efter mat, men vill knappt ta emot. Jag får tvinga i mig något att äta, så jag ska orka stå upp på mina ben.
Nu är det inte länge kvar. Snart flyttar jag. Jag önskar att jag kunde få med mig alla mina saker direkt, men det är omöjligt. Jag börjar mitt nya jobb den 21a och måste åka upp och sen hit igen helgen efter, för då är det tillställning här, som jag bokat i mer än ett halvår. Jag har frågat om han kan låna mig huset och hålla sig borta. Det skulle nog gå bra sade han. Vad bra. Han kan ju sova hos sin tjej!!!
Den 27e flyttar jag och alla mina djur, på riktigt. Då ska jag bara komma hit sen för att hämta mina saker, sen hoppas jag att jag aldrig mer behöver se honom. Han har gjort mig så besviken och tagit så lätt på mitt hjärta. På sitt eget hjärta med.... stackarn, det är synd om honom. Så egocentrisk och pengagalen. Hur ska han någonsin kunna bli lycklig? Jag förstår mig inte på honom. Jag förstår inte att en människa kan vara så fokuserad på att bara göra pengar, och bry sig så lite om sitt kärleksliv, som han uppenbarligen vill göra. Hur kan man någonsin tro att ett förhållande ska funka? när man vill leva singelliv i ett förhållande?
Jag längtar efter ett eget boende. Till en början blir det inte så. Jag har en snäll vän som har ställt upp för mig och jag får bo hos henne och sambo med alla mina djur, tills att jag hittat något eget. Det är mycket uppskattat. Det ska bli skönt att få ta sig härifrån, om än lite vemodigt, då även det här stället ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Det känns smått patetiskt....
Hemma igen
Känns underbart att ha fått ett jobb. Nu känns det som att allt kommer att lösa sig till slut. Nu kan jag ha kvar hundarna utan att få panik. Nu ska jag bara hitta något att hyra däruppe. Tur att jag har vänner jag kan bo hos så länge.
kram på er
Fy farao
Igår var jag hos en kompis, och på kvällen före nio fick jag ett sms om att de snart skulle äta musslor, om jag ville ha.... Vilka är vi? frågade jag och fick inget svar. När jag sen kom hem satt våra grannar här och drack vin med honom och hade ätit musslor. Jag frågade om det var svårt för honom att svara på mitt sms. Då sa han att han inte hade läst det. VISST! Jag tittade bara på hans telefon, på framsidan, där ser man om man har olästa meddelanden i form av ett brev. Jag vet, för jag har en likadan telefon. Och det fanns inget meddelande på hans telefon. Jag visste det. Han bara sket i att svara, för han ville väl inte att jag egentligen skulle komma.
Nu är det här bara mina egna tolkningar, men FAN vad jag ska riva av honom den dagen när jag flyttar. Då ska jag tamejfan trycka upp allt skit jag vet i ansiktet på honom och fråga varför i helvete han har ljugit för mig? För jag har inte ljugit för honom och jag tycker det är nesligt av honom att göra det för mig. Förtjänar jag ingen respekt längre?
Hemlig resa
Jag ska göra en resa!
För att inte jinxa mig själv tänker jag hålla den hemlig för er tills den är över. SEN ska jag berätta allt för er, men jag hoppas att ni kan hålla tummarna för mig!!!! Ända från söndag till nästa fredag!
Jag är glad! och mycket hoppfull!
Början till det nya
*suckar lättat*
Idag är en början på en nya era! Min era! Själv och lycklig! Independent!!!
JAG ska tamej sjutton lyckas här i livet! Både på det ena planet och på det andra. Karriär ska jag göra. Jag ska göra det jag vill. Jag ska ta mig dit! På ett sätt eller annat! NU, på något sätt, känns det lättare. Efter gårdagen känns det lättare att inte vara en främling för honom längre. Det känns som att jag kan släppa lite mer på mig själv. Kanske har jag fått distans?
Nåja, det går från dag till dag. Nu hoppas jag dock att den här känslan ska hålla i sig, för jag VILL inte må dåligt och jag vill få tummen ur arslet och komma iväg härifrån nån gång. Jag vill vara FRIIIIII!!!
kram på er
jag känner på mej att idag blir en härlig dag!!
Vårstädning
Jag har dammsugit bilen och tvättat och avfettat bilen. Som alltid när jag tvättar bilen blir det inte perfekt och jag såg när den började torka att jag måste gå över den en gång till. Städa bilen och tvätta är inte en av mina favoriter, men jag inser nu att jag är tvungen att sköta min bil om den ska hålla. Jag är stört omöjlig på att sköta bilar, men nu ska jag banne mig se till att göra det. Så jag har fyllt på olja och spolarvätska. Tyvärr är det dags att fylla på med bensin igen också :-(
- på kontot
Fy fan, det är första gången på hur många år som helst jag får minus på mitt konto. Det känns för jävligt... Och i morgon måste jag ta en hund till veterinären. Bara besöket kostar femhundra spänn. Det är PRECIS vad jag inte har pengar till, men jag måste gå, det är såklart hunden jag ska sälja också. Så typiskt!
Idag är en solig dag och jag har varit ute. Men jag känner mig inte lycklig för det. Det känns som att jag bara vill lägga mig ner i sängen och gråta ihjäl mig. Allt känns så jäkla lönlöst! Allt känns så jäkla meningslöst. Jag försöker hålla humöret uppe, men förlåt mig, för jag klarar inte det. Jag har ingenstans att bo, mina hundar har ingenstans att bo snart. Jag har inte ens sextusen kronor i månaden att leva på och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag ska klara att hitta någonstans att bo utan pengar, och jag är helt hopplös pessimist och tror att jag inte ska få något jobb. Det känns som att jag gett upp för länge sen och bara väntar på att något ska hända så jag kan försvinna härifrån.
Eftersom jag inte har några pengar har jag inte råd att åka någonstans. Bensinräkningen från semestern ska komma, hundmaten är snart slut och räkningar från CSN ska betalas och jag måste sluta ringa på min mobiltelefon, för den räkningen ska en dag också komma. Jag ser inget ljus i slutet på tunneln! Jag ser bara mörker!
Jag känner mig så hopplös. Ensam och liten. Ensam och övergiven. Oälskad.
Jag får nog sälja mina hundar. Jag kommer att bli skuldsatt upp över öronen känns det som, för att jag inte får ett jobb så jag kan betala mina räkningar och ha någonstans att bo.
Alla säger att det löser sig. HUR FAN DÅ???
Får jag inte ett jobb, så löser det sig fan inte alls det. Jag blir så jävla trött på att alla är så jäkla optimistiska. Det är klart - NI sitter ju inte i min sits, så det är klart att det är lätt att säga så. Jag vill tro likadant, men nånstans kan jag inte hitta min positiva sida. Även om det låter så på mig ibland, så ljuger jag. Jag ljuger så bra!
Kanske är det bara jag?
Det är möjligt att det bara är jag som är överkänslig, men det känns fan som att han redan tagit sig an singellivet rätt så gott. Han har börjat träna hårt och köpt sig en massa tekniska prylar. Som bredbandet t ex, som nu ligger på köksbordet och väntar. Vi har kunnat ha fast bredband ett tag nu, men han har vägrat. Nu är det ju alldeles lagom att skaffa sig det, för nu ska jag flytta. I höstas köpte han sig en sån pulsmätare att ha när han sprang. Igår kom han hem med världens spaciga klocka på handleden, en ny pryl som han köpt. En pulsmätare och allt möjligt på den, gps och ja-aa, jag vet inte vad. - Vad kostade den där då? sa jag. "För mycket" var det jag fick till svar, så jag bara drog till med en chansning. 4000:-? Ja, svarade han och hade en sån där glimt i ögat, som ett barn som fått precis den julklappen han önskat sig. Prylbög! Det är vad jag kallade honom. - Ja, sa han, det är jag.
Jag börjar förstå nu. Jag börjar förstå mig på hur han funkar. Han vill leva singelliv i ett förhållande!
Ja-aa, det vet inte jag hur det funkar. Och jag kan bara tala för mig själv när jag säger att jag har svårt att förstå mig på hur det någonsin skulle kunna funka i ett förhållande. Nej, jag har ingen aning faktiskt. Det enda jag vet är att det är nog lika bra att det blir så här. Jag är ingen prylbög och kommer förmodligen aldrig att bli. Det är visserligen många saker jag skulle vilja ha, men de ligger inte i första prioritet och ska jag köpa något stort som kostar flera tusen, ja, då måste jag fundera i några veckor, ibland månader. Gör det mig till prylbög?
Och det här med träningen, det är väl nästan det värsta. Under de åren vi var tillsammans har han inte tränat nämnvärt mycket. Inte regelbundet utan mer spontant. När jag träffade honom hade han nästan rutor på magen och var smal och mycket musklad. Under vår tid tillsammans blev han lite mulligare, inte speciellt mycket om man jämför med andra killar, men han var fortfarande snygg. Nu tränar han mer än han gjort under vår tid tillsammans. Och det känns precis som att han gör sig i form för att börja ragga. 2 dagar efter min födelsedag kunde man se på en sajt på nätet, som tar bilder på krogar, att han står jämte två tjejer och ser så jävla lycklig ut. Jag anar att raggandet redan har börjat. Jag tycker det är uselt. Han sa att han skulle ut med sina jobbarkompisar och det var inte en jobbarkompis i närheten på den bilden, utan två unga brudar istället. De var nog inte mer än, max 25 och inte ens det skulle jag tro. Uuuäck! Äckligt och dålig stil att inte kunna vänta tills jag åtminstone flyttat.
