Ett avslutat kapitel
Nu har det gått ett tag sedan han gjorde slut med mig, det har nog faktiskt gått mer än ett år, sedan han sade första gången att han inte ville leva med mig längre. Sen velade han lite grann, och jag var dum nog att gå på det... för att jag älskade honom. Sedan den 22 april det här året, har jag inte satt min fot här, i mitt gamla hem, förrän förra veckan, då jag åkte nedåt landet, för att ha semester och hälsa på goda vänner. Jag stannade förbi, för att inte vara feg, och för att jag ville klara av det. Jag ville se att jag kunde möta honom, utan att deka ner mig totalt. Och det kunde jag. När jag stannade förbi, stod han och tvättade sin släpkärra och blev säkerligen lite förvånad över att se mig. Det kändes verkligen inte som förr, men vilket förhållande gör väl det, när det väl har tagit slut??
Nåväl, en vecka senare, sitter jag här, i huset bredvid, och skriver på datan. 6 månader efter att jag flyttat ut för gott. Ikväll bjöd han faktiskt in mig på lite fika. Det var så att han skulle ha lite bilder av mig, och jag tyckte det var tacksamt med lite sällskap. Dit jag flyttade är det snålt med att vara social, förutom på jobbet, så det är trevligt att umgås lite ibland.
Jag kunde inte låta bli att fråga om han fortsatt att träffa den där tjejen. Och det har han gjort. Det är säkerligen allvar snart, han är nog förtjust i henne lät det som. Hon lät intelligent, så hon passar honom säkerligen alldeles utmärkt. Trots att jag kände mig otroligt ledsen för att han redan hittat nån, var det väl kanske det som gör att jag lättare kan gå vidare. Varje gång jag tänker på honom, undrar jag vad det egentligen var som gick snett? All passion vi hade, vad var det som gjorde att den bara försvann? Jag? Han? ..... förmodligen vi tillsammans.... Jag tror jag alltid kommer att vara besviken för att han ville leva utan mig, att han slutade vara kär i mig. Att jag inte dög.
Faktum är att jag fortfarande har starka känslor för honom, och just nu känns det som att jag aldrig någonsin vill ha någon ny pojkvän. För mig var H den stora kärleken och jag önskar bara att han kan veta hur mycket jag faktiskt älskade honom, och förmodligen gör ännu, men jag måste släppa taget. Tårarna faller nedför mina kinder, av vetskapen att mitt hjärta är i huset bredvid och av insikten om att mitt liv inte riktigt blev som jag tänkt mig vad det gäller H.
H.
Jag vill bara att du ska veta hur mycket jag faktiskt önskar dig allt gott i världen. Jag vill att du skall vara så lycklig du bara kan, trots att det faktiskt betydde att det skulle vara utan mig. Det gör fortfarande ont i mig, för jag vill fortfarande ha dig. Jag har aldrig varit med om något värre, men det är väl som du säger, det här gör mig starkare. Jag vill faktiskt, någon gång, försöka vara din vän, om nu din framtida tjej accepterar det. Jag hoppas att du har hittat din jämlike och att du blir lycklig i slutändan. Jobba inte för hårt raring, och glöm inte att du alltid har en liten, liten bit av mitt hjärta hos dig. Du finns alltid i mina tankar. Kramar /F.
ps. Det här är ett avslutat kapitel, och jag kommer aldrig mer att uppdatera denna blogg. ds.
Nåväl, en vecka senare, sitter jag här, i huset bredvid, och skriver på datan. 6 månader efter att jag flyttat ut för gott. Ikväll bjöd han faktiskt in mig på lite fika. Det var så att han skulle ha lite bilder av mig, och jag tyckte det var tacksamt med lite sällskap. Dit jag flyttade är det snålt med att vara social, förutom på jobbet, så det är trevligt att umgås lite ibland.
Jag kunde inte låta bli att fråga om han fortsatt att träffa den där tjejen. Och det har han gjort. Det är säkerligen allvar snart, han är nog förtjust i henne lät det som. Hon lät intelligent, så hon passar honom säkerligen alldeles utmärkt. Trots att jag kände mig otroligt ledsen för att han redan hittat nån, var det väl kanske det som gör att jag lättare kan gå vidare. Varje gång jag tänker på honom, undrar jag vad det egentligen var som gick snett? All passion vi hade, vad var det som gjorde att den bara försvann? Jag? Han? ..... förmodligen vi tillsammans.... Jag tror jag alltid kommer att vara besviken för att han ville leva utan mig, att han slutade vara kär i mig. Att jag inte dög.
Faktum är att jag fortfarande har starka känslor för honom, och just nu känns det som att jag aldrig någonsin vill ha någon ny pojkvän. För mig var H den stora kärleken och jag önskar bara att han kan veta hur mycket jag faktiskt älskade honom, och förmodligen gör ännu, men jag måste släppa taget. Tårarna faller nedför mina kinder, av vetskapen att mitt hjärta är i huset bredvid och av insikten om att mitt liv inte riktigt blev som jag tänkt mig vad det gäller H.
H.
Jag vill bara att du ska veta hur mycket jag faktiskt önskar dig allt gott i världen. Jag vill att du skall vara så lycklig du bara kan, trots att det faktiskt betydde att det skulle vara utan mig. Det gör fortfarande ont i mig, för jag vill fortfarande ha dig. Jag har aldrig varit med om något värre, men det är väl som du säger, det här gör mig starkare. Jag vill faktiskt, någon gång, försöka vara din vän, om nu din framtida tjej accepterar det. Jag hoppas att du har hittat din jämlike och att du blir lycklig i slutändan. Jobba inte för hårt raring, och glöm inte att du alltid har en liten, liten bit av mitt hjärta hos dig. Du finns alltid i mina tankar. Kramar /F.
ps. Det här är ett avslutat kapitel, och jag kommer aldrig mer att uppdatera denna blogg. ds.
Han dejtar
Visst är det så. Idag på min lediga dag, fick jag tokfnatt och kollade in bilder på honom och började böla som en idiot. Jag fattar inte att jag inte bara kan få komma över honom. Han har ju uppenbarligen helt och hållet kommit över mig, så är det bara. Och det ÄR faktiskt så. Jag skickade ett mail till honom idag, där jag förklarade att jag inte kan ha kontakt med honom, för det är för jobbigt. Det ÄR så förbannat jävla jobbigt, precis minutrarna innan vi ska lägga på luren.
I HATE HIM!
Nej, jag gör ju inte det, men jag önskar jag kunde. Han dejtar. Nån jävla blond brud, det känner jag på mig. Och han berättade det för mig i sitt svarsmail. Hon heter Sara. Vem fan är det? Nån jäkla stylad stadsbrud med fejkboobs och inga olater och inga djur. Eller vaddå?
I HATE HER! Och det gör jag. Jag önskar jag kunde få slå henne.
Fan, vad less jag blir på mig själv. Jag önskar jag bara kunde radera honom ur min skalle. Jag vill inte minnas honom. Det är lika bra att han bara försvinner ut ur mitt liv. Jag tänker inte minnas honom. Så fort jag får min dator och kan bygga på min hemsida, ska ALLT som har med honom att göra bort. Alla bilder och allt. BORT!
Jag är tragisk...
I HATE HIM!
Nej, jag gör ju inte det, men jag önskar jag kunde. Han dejtar. Nån jävla blond brud, det känner jag på mig. Och han berättade det för mig i sitt svarsmail. Hon heter Sara. Vem fan är det? Nån jäkla stylad stadsbrud med fejkboobs och inga olater och inga djur. Eller vaddå?
I HATE HER! Och det gör jag. Jag önskar jag kunde få slå henne.
Fan, vad less jag blir på mig själv. Jag önskar jag bara kunde radera honom ur min skalle. Jag vill inte minnas honom. Det är lika bra att han bara försvinner ut ur mitt liv. Jag tänker inte minnas honom. Så fort jag får min dator och kan bygga på min hemsida, ska ALLT som har med honom att göra bort. Alla bilder och allt. BORT!
Jag är tragisk...
Jag ljuger så bra
säger allt är okej
tur för mej
hinner inte känna
känner mig inte hemma
längtar bort
önskar jag var liten å tjock
kan du säja hej till mej?
kanske kan du älska mej?
tur för mej
hinner inte känna
känner mig inte hemma
längtar bort
önskar jag var liten å tjock
kan du säja hej till mej?
kanske kan du älska mej?
I glömskans drömmande land
Mitt inre är hos Dig
och
Du finns här med mig
ty se; jag bär Dig!
Jag bär dig högt
och jag tappar Dig inte
trots din oförmåga
att mig ej älska
Jag håller min känsla
för Dig i ena handen
och i den andra
håller jag mitt hjärta
Förenade är de två
när mina händer möts i en bön
Hos Dig finns min kärlek
mitt förnuft är slut
Jag vet att jag Dig älskar
ända tills den kärleken dör ut
jag glömmer Dig inte, Du är alltid i mina tankar
och
Du finns här med mig
ty se; jag bär Dig!
Jag bär dig högt
och jag tappar Dig inte
trots din oförmåga
att mig ej älska
Jag håller min känsla
för Dig i ena handen
och i den andra
håller jag mitt hjärta
Förenade är de två
när mina händer möts i en bön
Hos Dig finns min kärlek
mitt förnuft är slut
Jag vet att jag Dig älskar
ända tills den kärleken dör ut
jag glömmer Dig inte, Du är alltid i mina tankar
bara jag
Tja-aa... vad ska man säga? Det går framåt i mitt liv. Utbildningen på jobbet tuggar på och jag trivs. Mycket bra. Letandet efter ett eget litet kryp-in fortsätter och i helgen som kommer ska jag se på ett hus igen. Nu har jag sett på tre hus sedan jag började leta och det känns iallafall bra att inte känna sig superstressad. Det är ju meningen att jag ska bo i det där huset ett tag hade jag tänkt. Huset jag ska se på nu, ser rätt lovande ut på bild. Det gör tomten med. Tyvärr är väl inte läget det allra bästa. Hela 47km från Östersund. Men verkar det bra med tanke på hur jag kan träna djuren och så, så ska jag allvarligt ta mig en funderare, om det känns rätt alltså. Bara bilden på huset kändes rätt, TROTS att huset var gult. Så det känns ju lite skumt. Vi får väl se hur det känns när jag vandrar omkring därinne och ute. Spännande!
Ja, vad händer annars hos mig?
Ja, inte mycket. Känns tomt att inte ha min sambo längre. Konstigt att vara på ett helt annat ställe, i ett helt annat hus. Jag har så mycket att göra att jag knappt hinner känna efter hur mycket jag faktiskt saknar Småland och honom.... men när jag väl gör det.... jaa... då känner jag hur tomt det känns inuti min bröstkorg, tomheten i mitt hjärta. Glädjen som är borta.... som är kvar i Småland, hos honom.....
Det är så konstigt. Det har hela tiden känts som att det här bara är tillfälligt. Som att en dag kommer jag att vara tillbaka i Småland, hos han jag älskar, och vi ska vara med varandra, som vi alltid varit. Jag vet ju med mig att det inte kommer att bli så, men det är som att mitt hjärta inte vill hänga med. Jag drömmer mardrömmar om honom, att han är med andra tjejer... att jag är så svartsjuk så det finns inte. Jag saknar honom.
Ja, vad händer annars hos mig?
Ja, inte mycket. Känns tomt att inte ha min sambo längre. Konstigt att vara på ett helt annat ställe, i ett helt annat hus. Jag har så mycket att göra att jag knappt hinner känna efter hur mycket jag faktiskt saknar Småland och honom.... men när jag väl gör det.... jaa... då känner jag hur tomt det känns inuti min bröstkorg, tomheten i mitt hjärta. Glädjen som är borta.... som är kvar i Småland, hos honom.....
Det är så konstigt. Det har hela tiden känts som att det här bara är tillfälligt. Som att en dag kommer jag att vara tillbaka i Småland, hos han jag älskar, och vi ska vara med varandra, som vi alltid varit. Jag vet ju med mig att det inte kommer att bli så, men det är som att mitt hjärta inte vill hänga med. Jag drömmer mardrömmar om honom, att han är med andra tjejer... att jag är så svartsjuk så det finns inte. Jag saknar honom.
Jag fuskar lite grann
Det är väl okay att fuska lite då och då?
Numera fuskar jag varenda dag skulle jag vilja påstå. Det enda jag egentligen gör är att sova, gå upp, hoppa på bussen, sova, jobba, hoppa på bussen, sova, komma hem, gosa med och mata hundarna, sova.... och sen börjar samma visa om igen...!
Det känns verkligen som att jag bara sover och är på jobbet! Förmodligen är det väl så för att jag inte vant mig ännu. Jag längtar till helgen. Min första riktigt sammanhängande helg, där jag inte egentligen har några 'måsten'. Det ska bli så skönt!
Helgen som var fick jag ju åka in på lördagen till jobbet för att göra mitt sluttest. På väg hem från Västmanland lyckades jag med den otroliga bedriften att få dubbelpunka på bilen - och tro mig, jag ska skriva in det som en merit i mitt CV - och där stod jag och kompisen i en liten byhåla, 17mil kvar till hem *suck*
Det var fruktansvärt roligt där, mitt i natten, klockan halv fyra. Istället för att få panik så skämtade vi om allt och beslöt oss sen för att sova i 2½ timme tills klockan blev sex, då vi knatade runt i byn för att försöka hitta någon hjälp. Det hela slutade iallafall med att en ängel stannade efter 10-snåret för att fråga om vi ville 'hänga med' till däckverkstan dit hon skulle. VIPS satt det två!!! reservdäck på min bil och vi hakade på, där vi på verkstan lyckades få två nya däck till priset av en femhundring och den räddade resan hem. Tack mamma!
Det är mycket som har hänt och det finns knappt ork att berätta allt. Inte just nu iaf.... Jag måste vänja mig. Jag kan nog kallas för svampskalle nuförtiden. Och förresten är det precis svamp som min sjuka lilla hund hade. Så nu kan jag nog bota henne genom att bada henne med nåt äckligt starkt schampoo som ska hjälpa. Skönt att veta vad det var för något.
kramis på er
Numera fuskar jag varenda dag skulle jag vilja påstå. Det enda jag egentligen gör är att sova, gå upp, hoppa på bussen, sova, jobba, hoppa på bussen, sova, komma hem, gosa med och mata hundarna, sova.... och sen börjar samma visa om igen...!
Det känns verkligen som att jag bara sover och är på jobbet! Förmodligen är det väl så för att jag inte vant mig ännu. Jag längtar till helgen. Min första riktigt sammanhängande helg, där jag inte egentligen har några 'måsten'. Det ska bli så skönt!
Helgen som var fick jag ju åka in på lördagen till jobbet för att göra mitt sluttest. På väg hem från Västmanland lyckades jag med den otroliga bedriften att få dubbelpunka på bilen - och tro mig, jag ska skriva in det som en merit i mitt CV - och där stod jag och kompisen i en liten byhåla, 17mil kvar till hem *suck*
Det var fruktansvärt roligt där, mitt i natten, klockan halv fyra. Istället för att få panik så skämtade vi om allt och beslöt oss sen för att sova i 2½ timme tills klockan blev sex, då vi knatade runt i byn för att försöka hitta någon hjälp. Det hela slutade iallafall med att en ängel stannade efter 10-snåret för att fråga om vi ville 'hänga med' till däckverkstan dit hon skulle. VIPS satt det två!!! reservdäck på min bil och vi hakade på, där vi på verkstan lyckades få två nya däck till priset av en femhundring och den räddade resan hem. Tack mamma!
Det är mycket som har hänt och det finns knappt ork att berätta allt. Inte just nu iaf.... Jag måste vänja mig. Jag kan nog kallas för svampskalle nuförtiden. Och förresten är det precis svamp som min sjuka lilla hund hade. Så nu kan jag nog bota henne genom att bada henne med nåt äckligt starkt schampoo som ska hjälpa. Skönt att veta vad det var för något.
kramis på er
lÄngTans vrÅ
Det gör ingenting a. :-)
Nu kan du ju skriva vad du vill här, och jag godkänner... eller inte ;-)
Faktum är att jag är vråltrött nu. Och mera trötter ska jag bli. Men glad! För jag har fått OK av busschauffören att få hoppa på här utanför, istället för att gå dryga kilometern på morgonen. Så istället för att knata iväg tio över sex kan jag bara gå ut när klockan är tjugofem minuter över :-) VIPS! Så ska bussen vara där. YEAHJEJ!!!!
Jag är trött..... ska Zzzzzzzzzzzzzzzzzzz.....
p.s Går bara bra på jobbet. Trivs som en mört i vatten :-) Saknar dock min han med stort H! Det är konstigt att inte få prata med honom varje dag. Inte få känna hans underbara doft. Inte få kika på honom när han gör något annat. Det är tomt. Inuti min kropp är det tomt. Tomt på kärlek. Längtan efter honom är stor.
Jag saknar.......
Nu kan du ju skriva vad du vill här, och jag godkänner... eller inte ;-)
Faktum är att jag är vråltrött nu. Och mera trötter ska jag bli. Men glad! För jag har fått OK av busschauffören att få hoppa på här utanför, istället för att gå dryga kilometern på morgonen. Så istället för att knata iväg tio över sex kan jag bara gå ut när klockan är tjugofem minuter över :-) VIPS! Så ska bussen vara där. YEAHJEJ!!!!
Jag är trött..... ska Zzzzzzzzzzzzzzzzzzz.....
p.s Går bara bra på jobbet. Trivs som en mört i vatten :-) Saknar dock min han med stort H! Det är konstigt att inte få prata med honom varje dag. Inte få känna hans underbara doft. Inte få kika på honom när han gör något annat. Det är tomt. Inuti min kropp är det tomt. Tomt på kärlek. Längtan efter honom är stor.
Jag saknar.......
Det är tröttsamt att vara trött
OJ!
Det är verkligen jobbigt att vara trött. Jag sover på bussen på väg in till jobbet, jag sover nästan när jag är på väg hem igen. Det känns faktiskt som att jag skulle kunna sova närsomhelst och varsomhelst, bara jag får blunda lite,liiiiite grann...... Oj, vad jag är trött!
Jag är så trött att jag inte kan sova! Och när jag sovit hela natten, vaknar jag varenda morgon, en timme för tidigt, och tror att jag försovit mig. Vanligtvis har jag drömt mardrömmar om han jag älskar. Att han har sex med någon annan(vilket ju troligtvis kommer att hända), att han beter sig på ett sätt så jag blir ledsen(som redan hänt). Jag har hemska drömmar om honom och det känns jättejobbigt. Jag hoppas jag glömmer honom snart.... nej, inte att jag glömmer... men att jag kommer över honom... jag tror jag alltid kommer älska honom!
Annars känns det riktigt bra på jobbet. Jag trivs och mina kurskamrater känns kanon! Vi har roligt tillsammans och jag kan bara hoppas att jag kommer att jobba samma tider som vissa av dem i framtiden. Nä, här kan jag definitivt stanna ett tag tror jag. Och Östersund verkar vara en gullig liten stad och i morgon ska jag utforska den lite mer innan jag tar tåget ner till Småland för att hämta hem mina djur. Jag saknar dom!
Jag hoppas jag ska klara min utbildning på jobbet galant och att jag inte ska vara för nervös sen när jag börjar jobba 'på riktigt'. Det gäller ju att komma ihåg det man lär sig. Jag satsar på att de ska fastanställa mig så fort det bara går. Jag tänker iallafall ge järnet inför den tanken. Håll tummarna!
Det är verkligen jobbigt att vara trött. Jag sover på bussen på väg in till jobbet, jag sover nästan när jag är på väg hem igen. Det känns faktiskt som att jag skulle kunna sova närsomhelst och varsomhelst, bara jag får blunda lite,liiiiite grann...... Oj, vad jag är trött!
Jag är så trött att jag inte kan sova! Och när jag sovit hela natten, vaknar jag varenda morgon, en timme för tidigt, och tror att jag försovit mig. Vanligtvis har jag drömt mardrömmar om han jag älskar. Att han har sex med någon annan(vilket ju troligtvis kommer att hända), att han beter sig på ett sätt så jag blir ledsen(som redan hänt). Jag har hemska drömmar om honom och det känns jättejobbigt. Jag hoppas jag glömmer honom snart.... nej, inte att jag glömmer... men att jag kommer över honom... jag tror jag alltid kommer älska honom!
Annars känns det riktigt bra på jobbet. Jag trivs och mina kurskamrater känns kanon! Vi har roligt tillsammans och jag kan bara hoppas att jag kommer att jobba samma tider som vissa av dem i framtiden. Nä, här kan jag definitivt stanna ett tag tror jag. Och Östersund verkar vara en gullig liten stad och i morgon ska jag utforska den lite mer innan jag tar tåget ner till Småland för att hämta hem mina djur. Jag saknar dom!
Jag hoppas jag ska klara min utbildning på jobbet galant och att jag inte ska vara för nervös sen när jag börjar jobba 'på riktigt'. Det gäller ju att komma ihåg det man lär sig. Jag satsar på att de ska fastanställa mig så fort det bara går. Jag tänker iallafall ge järnet inför den tanken. Håll tummarna!
Jag är ledsen...
...men jag ÄR inte ledsen!
Hur funkade det nu då?
Jo.... erhm.... hmm.... inlägg på denna blogg om personuppgifter om mig är ju inte tillåtna. Så jag är ledsen att jag var tvungen att 'icke-godkänna' inlägget där mitt namn stod med.
Från och med nu har jag då också lagt in funktionen om att inläggen som läggs in, inte godkänns på en gång, det gör jag manuellt istället. Så så blev det med det :-)
Hur funkade det nu då?
Jo.... erhm.... hmm.... inlägg på denna blogg om personuppgifter om mig är ju inte tillåtna. Så jag är ledsen att jag var tvungen att 'icke-godkänna' inlägget där mitt namn stod med.
Från och med nu har jag då också lagt in funktionen om att inläggen som läggs in, inte godkänns på en gång, det gör jag manuellt istället. Så så blev det med det :-)
Jag kan snart inte vara tyst
Jag vågar knappt ens tänka tanken. Jag vill egentligen inte säga det högt. När den passerar i mitt huvud dyker tårarna upp och hjärtat hoppar över flera slag. Trots allt... allt som hänt, så älskar jag honom än. Jag vill inte lämna honom! Jag vill inte lämna mitt hem! Jag kan inte låta bli att gråta, fastän att jag inte vill. Det går inte att låta bli. Hur mycket jag än kan försöka förklara, går det ändå aldrig riktigt att förklara hur det känns.
Hur känns det att ge upp den man älskar? Att vara tvungen att gå?
Vi pratar inte längre med varandra... det är få ord vi säger till den andre. Allt jag vill göra är att krama, hålla om honom, säga honom att jag älskar honom och vill vara med honom för resten av mitt liv. Men jag får inte! Jag måste vara tyst. Jag måste vara tyst.......
Hur känns det att ge upp den man älskar? Att vara tvungen att gå?
Vi pratar inte längre med varandra... det är få ord vi säger till den andre. Allt jag vill göra är att krama, hålla om honom, säga honom att jag älskar honom och vill vara med honom för resten av mitt liv. Men jag får inte! Jag måste vara tyst. Jag måste vara tyst.......
?
Jag lyssnar....
......jag väntar!
På vem?
på dej!
......jag väntar!
På vem?
på dej!
Jag har sagt adjö
Mina bästa grannar någonsin... hur kan man egentligen säga adjö?
Jag har aldrig någonsin haft sådana bra grannar som jag haft under mina senaste tre år. Grannar som kom med inflyttningsblomma och kort och önskade oss lycka till och vad kul att de äntligen fått grannar. Jag saknar dom redan! Mina grannar är inte som alla andra grannar, de är homosexuella, två karlar. Så omtänksamma, rara och alldeles underbara och när jag gick dit för att säga hej då, dog en liten bit av mitt hjärta. Hur kan jag säga hej då? när allt jag egentligen vill är att stanna kvar här?
Hur säger man adjö till sina bästa grannar?
Jag tog med min blomma... min favoritblomma som, när den mår bra, får små rödrosa vackra blommor. Med tårfyllda ögon fick jag världens bamsekram. Jag hulkade väl när jag sa att det är jobbigt att behöva lämna dom och visst är det så. Jag har rotat mig här, som blommorna jag planterat i min rabatt. Mot blommans vilja, har rötterna ryckts upp och med allt vad det innebär, måste blomman försöka rota sig på nytt.
Önska den lycka till!
Varför gjorde han så?
Det är så svårt att sova jämte honom. Om bara två nätter till är sista gången någonsin jag kommer att sova bredvid honom. Jag borde tycka illa om honom, men det är hopplöst, hur mycket jag än försöker.... Jag försöker bygga upp ett motstånd, en känsla som ska göra det mycket lättare för mig att lämna honom. Med tre fjärilslätta strykningar över min kind innan han gick upp i morse, raserade han alla mina uppbyggda känslor.... jag älskar honom ännu!
Bed(r)övad
Känner mig så tom och hungrig!
Tom på alla år vi haft tillsammans. Numera känns det som att åren var av ringa betydelse för honom. Han har bara kastat bort dom och lagt våra minnen åt sidan. Och nu ser han fram emot att få flörta och leka.... med en annan tjej. Han sitter där med sin mobil i handen, och när jag kommer i närheten skyndar han att 'låtsas om' att han bara höll i den. En gång skulle jag få se en bild på hans telefon. Då hade han fått ett sms, som han slog upp, jag stod rakt bakom, och vips skyndade han sig att slå bort sms:et. Jag vet inte vad jag ska tro!?! Jag önskar han kunde säga mig sanningen.
Hungrig!
Jag känner mig så hungrig. Min kropp skriker efter mat, men vill knappt ta emot. Jag får tvinga i mig något att äta, så jag ska orka stå upp på mina ben.
Nu är det inte länge kvar. Snart flyttar jag. Jag önskar att jag kunde få med mig alla mina saker direkt, men det är omöjligt. Jag börjar mitt nya jobb den 21a och måste åka upp och sen hit igen helgen efter, för då är det tillställning här, som jag bokat i mer än ett halvår. Jag har frågat om han kan låna mig huset och hålla sig borta. Det skulle nog gå bra sade han. Vad bra. Han kan ju sova hos sin tjej!!!
Den 27e flyttar jag och alla mina djur, på riktigt. Då ska jag bara komma hit sen för att hämta mina saker, sen hoppas jag att jag aldrig mer behöver se honom. Han har gjort mig så besviken och tagit så lätt på mitt hjärta. På sitt eget hjärta med.... stackarn, det är synd om honom. Så egocentrisk och pengagalen. Hur ska han någonsin kunna bli lycklig? Jag förstår mig inte på honom. Jag förstår inte att en människa kan vara så fokuserad på att bara göra pengar, och bry sig så lite om sitt kärleksliv, som han uppenbarligen vill göra. Hur kan man någonsin tro att ett förhållande ska funka? när man vill leva singelliv i ett förhållande?
Jag längtar efter ett eget boende. Till en början blir det inte så. Jag har en snäll vän som har ställt upp för mig och jag får bo hos henne och sambo med alla mina djur, tills att jag hittat något eget. Det är mycket uppskattat. Det ska bli skönt att få ta sig härifrån, om än lite vemodigt, då även det här stället ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Det känns smått patetiskt....
Tom på alla år vi haft tillsammans. Numera känns det som att åren var av ringa betydelse för honom. Han har bara kastat bort dom och lagt våra minnen åt sidan. Och nu ser han fram emot att få flörta och leka.... med en annan tjej. Han sitter där med sin mobil i handen, och när jag kommer i närheten skyndar han att 'låtsas om' att han bara höll i den. En gång skulle jag få se en bild på hans telefon. Då hade han fått ett sms, som han slog upp, jag stod rakt bakom, och vips skyndade han sig att slå bort sms:et. Jag vet inte vad jag ska tro!?! Jag önskar han kunde säga mig sanningen.
Hungrig!
Jag känner mig så hungrig. Min kropp skriker efter mat, men vill knappt ta emot. Jag får tvinga i mig något att äta, så jag ska orka stå upp på mina ben.
Nu är det inte länge kvar. Snart flyttar jag. Jag önskar att jag kunde få med mig alla mina saker direkt, men det är omöjligt. Jag börjar mitt nya jobb den 21a och måste åka upp och sen hit igen helgen efter, för då är det tillställning här, som jag bokat i mer än ett halvår. Jag har frågat om han kan låna mig huset och hålla sig borta. Det skulle nog gå bra sade han. Vad bra. Han kan ju sova hos sin tjej!!!
Den 27e flyttar jag och alla mina djur, på riktigt. Då ska jag bara komma hit sen för att hämta mina saker, sen hoppas jag att jag aldrig mer behöver se honom. Han har gjort mig så besviken och tagit så lätt på mitt hjärta. På sitt eget hjärta med.... stackarn, det är synd om honom. Så egocentrisk och pengagalen. Hur ska han någonsin kunna bli lycklig? Jag förstår mig inte på honom. Jag förstår inte att en människa kan vara så fokuserad på att bara göra pengar, och bry sig så lite om sitt kärleksliv, som han uppenbarligen vill göra. Hur kan man någonsin tro att ett förhållande ska funka? när man vill leva singelliv i ett förhållande?
Jag längtar efter ett eget boende. Till en början blir det inte så. Jag har en snäll vän som har ställt upp för mig och jag får bo hos henne och sambo med alla mina djur, tills att jag hittat något eget. Det är mycket uppskattat. Det ska bli skönt att få ta sig härifrån, om än lite vemodigt, då även det här stället ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Det känns smått patetiskt....
Fy farao
*puh* Jag längtar iväg! Nu vill jag komma till ett nytt ställe och ett nytt bo. Ett nytt liv för mig och mina djur. Bort härifrån, bort från Småland. Jag vill byta län, det finns inte något här som drar i mig tillräckligt mycket för att jag skall vilja stanna.
Igår var jag hos en kompis, och på kvällen före nio fick jag ett sms om att de snart skulle äta musslor, om jag ville ha.... Vilka är vi? frågade jag och fick inget svar. När jag sen kom hem satt våra grannar här och drack vin med honom och hade ätit musslor. Jag frågade om det var svårt för honom att svara på mitt sms. Då sa han att han inte hade läst det. VISST! Jag tittade bara på hans telefon, på framsidan, där ser man om man har olästa meddelanden i form av ett brev. Jag vet, för jag har en likadan telefon. Och det fanns inget meddelande på hans telefon. Jag visste det. Han bara sket i att svara, för han ville väl inte att jag egentligen skulle komma.
Nu är det här bara mina egna tolkningar, men FAN vad jag ska riva av honom den dagen när jag flyttar. Då ska jag tamejfan trycka upp allt skit jag vet i ansiktet på honom och fråga varför i helvete han har ljugit för mig? För jag har inte ljugit för honom och jag tycker det är nesligt av honom att göra det för mig. Förtjänar jag ingen respekt längre?
Igår var jag hos en kompis, och på kvällen före nio fick jag ett sms om att de snart skulle äta musslor, om jag ville ha.... Vilka är vi? frågade jag och fick inget svar. När jag sen kom hem satt våra grannar här och drack vin med honom och hade ätit musslor. Jag frågade om det var svårt för honom att svara på mitt sms. Då sa han att han inte hade läst det. VISST! Jag tittade bara på hans telefon, på framsidan, där ser man om man har olästa meddelanden i form av ett brev. Jag vet, för jag har en likadan telefon. Och det fanns inget meddelande på hans telefon. Jag visste det. Han bara sket i att svara, för han ville väl inte att jag egentligen skulle komma.
Nu är det här bara mina egna tolkningar, men FAN vad jag ska riva av honom den dagen när jag flyttar. Då ska jag tamejfan trycka upp allt skit jag vet i ansiktet på honom och fråga varför i helvete han har ljugit för mig? För jag har inte ljugit för honom och jag tycker det är nesligt av honom att göra det för mig. Förtjänar jag ingen respekt längre?
Hemlig resa
YES!
Jag ska göra en resa!
För att inte jinxa mig själv tänker jag hålla den hemlig för er tills den är över. SEN ska jag berätta allt för er, men jag hoppas att ni kan hålla tummarna för mig!!!! Ända från söndag till nästa fredag!
Jag är glad! och mycket hoppfull!
Jag ska göra en resa!
För att inte jinxa mig själv tänker jag hålla den hemlig för er tills den är över. SEN ska jag berätta allt för er, men jag hoppas att ni kan hålla tummarna för mig!!!! Ända från söndag till nästa fredag!
Jag är glad! och mycket hoppfull!
Början till det nya
I mitt nya liv finns inga beständiga killar - det har jag redan bestämt!
*suckar lättat*
Idag är en början på en nya era! Min era! Själv och lycklig! Independent!!!
JAG ska tamej sjutton lyckas här i livet! Både på det ena planet och på det andra. Karriär ska jag göra. Jag ska göra det jag vill. Jag ska ta mig dit! På ett sätt eller annat! NU, på något sätt, känns det lättare. Efter gårdagen känns det lättare att inte vara en främling för honom längre. Det känns som att jag kan släppa lite mer på mig själv. Kanske har jag fått distans?
Nåja, det går från dag till dag. Nu hoppas jag dock att den här känslan ska hålla i sig, för jag VILL inte må dåligt och jag vill få tummen ur arslet och komma iväg härifrån nån gång. Jag vill vara FRIIIIII!!!
kram på er
jag känner på mej att idag blir en härlig dag!!
*suckar lättat*
Idag är en början på en nya era! Min era! Själv och lycklig! Independent!!!
JAG ska tamej sjutton lyckas här i livet! Både på det ena planet och på det andra. Karriär ska jag göra. Jag ska göra det jag vill. Jag ska ta mig dit! På ett sätt eller annat! NU, på något sätt, känns det lättare. Efter gårdagen känns det lättare att inte vara en främling för honom längre. Det känns som att jag kan släppa lite mer på mig själv. Kanske har jag fått distans?
Nåja, det går från dag till dag. Nu hoppas jag dock att den här känslan ska hålla i sig, för jag VILL inte må dåligt och jag vill få tummen ur arslet och komma iväg härifrån nån gång. Jag vill vara FRIIIIII!!!
kram på er
jag känner på mej att idag blir en härlig dag!!
Vårstädning
Vanligtvis brukar man ju alltid göra en vårstädning av huset. Inte jag. Jag har nu, nästan, gjort klart min vårstädning av bilen. Jag har en Volvo V40, årsmodell -99. Har bara haft den sen i november, men känner mig rätt så nöjd med den faktiskt. I bilen låg gamla chipssmulor från min semester. På resa är Pringles chips ett måste i bilen och minst en burk Red Bull. Då håller man humöret uppe när man blir trött. Och telefon och headset är också något som är viktigt, för när man blir trött är det bra att ringa någon, så blir man genast pigg igen. Vilken tur att man har vänner och familj som ställer upp och pratar i några timmar när man börjar bli seg.
Jag har dammsugit bilen och tvättat och avfettat bilen. Som alltid när jag tvättar bilen blir det inte perfekt och jag såg när den började torka att jag måste gå över den en gång till. Städa bilen och tvätta är inte en av mina favoriter, men jag inser nu att jag är tvungen att sköta min bil om den ska hålla. Jag är stört omöjlig på att sköta bilar, men nu ska jag banne mig se till att göra det. Så jag har fyllt på olja och spolarvätska. Tyvärr är det dags att fylla på med bensin igen också :-(
Jag har dammsugit bilen och tvättat och avfettat bilen. Som alltid när jag tvättar bilen blir det inte perfekt och jag såg när den började torka att jag måste gå över den en gång till. Städa bilen och tvätta är inte en av mina favoriter, men jag inser nu att jag är tvungen att sköta min bil om den ska hålla. Jag är stört omöjlig på att sköta bilar, men nu ska jag banne mig se till att göra det. Så jag har fyllt på olja och spolarvätska. Tyvärr är det dags att fylla på med bensin igen också :-(
- på kontot
FAN vad jag känner mig lycklig! *NOOOOT*
Fy fan, det är första gången på hur många år som helst jag får minus på mitt konto. Det känns för jävligt... Och i morgon måste jag ta en hund till veterinären. Bara besöket kostar femhundra spänn. Det är PRECIS vad jag inte har pengar till, men jag måste gå, det är såklart hunden jag ska sälja också. Så typiskt!
Idag är en solig dag och jag har varit ute. Men jag känner mig inte lycklig för det. Det känns som att jag bara vill lägga mig ner i sängen och gråta ihjäl mig. Allt känns så jäkla lönlöst! Allt känns så jäkla meningslöst. Jag försöker hålla humöret uppe, men förlåt mig, för jag klarar inte det. Jag har ingenstans att bo, mina hundar har ingenstans att bo snart. Jag har inte ens sextusen kronor i månaden att leva på och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag ska klara att hitta någonstans att bo utan pengar, och jag är helt hopplös pessimist och tror att jag inte ska få något jobb. Det känns som att jag gett upp för länge sen och bara väntar på att något ska hända så jag kan försvinna härifrån.
Eftersom jag inte har några pengar har jag inte råd att åka någonstans. Bensinräkningen från semestern ska komma, hundmaten är snart slut och räkningar från CSN ska betalas och jag måste sluta ringa på min mobiltelefon, för den räkningen ska en dag också komma. Jag ser inget ljus i slutet på tunneln! Jag ser bara mörker!
Jag känner mig så hopplös. Ensam och liten. Ensam och övergiven. Oälskad.
Jag får nog sälja mina hundar. Jag kommer att bli skuldsatt upp över öronen känns det som, för att jag inte får ett jobb så jag kan betala mina räkningar och ha någonstans att bo.
Alla säger att det löser sig. HUR FAN DÅ???
Får jag inte ett jobb, så löser det sig fan inte alls det. Jag blir så jävla trött på att alla är så jäkla optimistiska. Det är klart - NI sitter ju inte i min sits, så det är klart att det är lätt att säga så. Jag vill tro likadant, men nånstans kan jag inte hitta min positiva sida. Även om det låter så på mig ibland, så ljuger jag. Jag ljuger så bra!
Fy fan, det är första gången på hur många år som helst jag får minus på mitt konto. Det känns för jävligt... Och i morgon måste jag ta en hund till veterinären. Bara besöket kostar femhundra spänn. Det är PRECIS vad jag inte har pengar till, men jag måste gå, det är såklart hunden jag ska sälja också. Så typiskt!
Idag är en solig dag och jag har varit ute. Men jag känner mig inte lycklig för det. Det känns som att jag bara vill lägga mig ner i sängen och gråta ihjäl mig. Allt känns så jäkla lönlöst! Allt känns så jäkla meningslöst. Jag försöker hålla humöret uppe, men förlåt mig, för jag klarar inte det. Jag har ingenstans att bo, mina hundar har ingenstans att bo snart. Jag har inte ens sextusen kronor i månaden att leva på och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag ska klara att hitta någonstans att bo utan pengar, och jag är helt hopplös pessimist och tror att jag inte ska få något jobb. Det känns som att jag gett upp för länge sen och bara väntar på att något ska hända så jag kan försvinna härifrån.
Eftersom jag inte har några pengar har jag inte råd att åka någonstans. Bensinräkningen från semestern ska komma, hundmaten är snart slut och räkningar från CSN ska betalas och jag måste sluta ringa på min mobiltelefon, för den räkningen ska en dag också komma. Jag ser inget ljus i slutet på tunneln! Jag ser bara mörker!
Jag känner mig så hopplös. Ensam och liten. Ensam och övergiven. Oälskad.
Jag får nog sälja mina hundar. Jag kommer att bli skuldsatt upp över öronen känns det som, för att jag inte får ett jobb så jag kan betala mina räkningar och ha någonstans att bo.
Alla säger att det löser sig. HUR FAN DÅ???
Får jag inte ett jobb, så löser det sig fan inte alls det. Jag blir så jävla trött på att alla är så jäkla optimistiska. Det är klart - NI sitter ju inte i min sits, så det är klart att det är lätt att säga så. Jag vill tro likadant, men nånstans kan jag inte hitta min positiva sida. Även om det låter så på mig ibland, så ljuger jag. Jag ljuger så bra!
Kanske är det bara jag?
Det är möjligt att det bara är jag som är överkänslig, men det känns fan som att han redan tagit sig an singellivet rätt så gott. Han har börjat träna hårt och köpt sig en massa tekniska prylar. Som bredbandet t ex, som nu ligger på köksbordet och väntar. Vi har kunnat ha fast bredband ett tag nu, men han har vägrat. Nu är det ju alldeles lagom att skaffa sig det, för nu ska jag flytta. I höstas köpte han sig en sån pulsmätare att ha när han sprang. Igår kom han hem med världens spaciga klocka på handleden, en ny pryl som han köpt. En pulsmätare och allt möjligt på den, gps och ja-aa, jag vet inte vad. - Vad kostade den där då? sa jag. "För mycket" var det jag fick till svar, så jag bara drog till med en chansning. 4000:-? Ja, svarade han och hade en sån där glimt i ögat, som ett barn som fått precis den julklappen han önskat sig. Prylbög! Det är vad jag kallade honom. - Ja, sa han, det är jag.
Jag börjar förstå nu. Jag börjar förstå mig på hur han funkar. Han vill leva singelliv i ett förhållande!
Ja-aa, det vet inte jag hur det funkar. Och jag kan bara tala för mig själv när jag säger att jag har svårt att förstå mig på hur det någonsin skulle kunna funka i ett förhållande. Nej, jag har ingen aning faktiskt. Det enda jag vet är att det är nog lika bra att det blir så här. Jag är ingen prylbög och kommer förmodligen aldrig att bli. Det är visserligen många saker jag skulle vilja ha, men de ligger inte i första prioritet och ska jag köpa något stort som kostar flera tusen, ja, då måste jag fundera i några veckor, ibland månader. Gör det mig till prylbög?
Och det här med träningen, det är väl nästan det värsta. Under de åren vi var tillsammans har han inte tränat nämnvärt mycket. Inte regelbundet utan mer spontant. När jag träffade honom hade han nästan rutor på magen och var smal och mycket musklad. Under vår tid tillsammans blev han lite mulligare, inte speciellt mycket om man jämför med andra killar, men han var fortfarande snygg. Nu tränar han mer än han gjort under vår tid tillsammans. Och det känns precis som att han gör sig i form för att börja ragga. 2 dagar efter min födelsedag kunde man se på en sajt på nätet, som tar bilder på krogar, att han står jämte två tjejer och ser så jävla lycklig ut. Jag anar att raggandet redan har börjat. Jag tycker det är uselt. Han sa att han skulle ut med sina jobbarkompisar och det var inte en jobbarkompis i närheten på den bilden, utan två unga brudar istället. De var nog inte mer än, max 25 och inte ens det skulle jag tro. Uuuäck! Äckligt och dålig stil att inte kunna vänta tills jag åtminstone flyttat.
