GriGri ~

Nu har det gått ett tag sedan han gjorde slut med mig, det har nog faktiskt gått mer än ett år, sedan han sade första gången att han inte ville leva med mig längre. Sen velade han lite grann, och jag var dum nog att gå på det... för att jag älskade honom. Sedan den 22 april det här året, har jag inte satt min fot här, i mitt gamla hem, förrän förra veckan, då jag åkte nedåt landet, för att ha semester och hälsa på goda vänner. Jag stannade förbi, för att inte vara feg, och för att jag ville klara av det. Jag ville se att jag kunde möta honom, utan att deka ner mig totalt. Och det kunde jag. När jag stannade förbi, stod han och tvättade sin släpkärra och blev säkerligen lite förvånad över att se mig. Det kändes verkligen inte som förr, men vilket förhållande gör väl det, när det väl har tagit slut??

Nåväl, en vecka senare, sitter jag här, i huset bredvid, och skriver på datan. 6 månader efter att jag flyttat ut för gott. Ikväll bjöd han faktiskt in mig på lite fika. Det var så att han skulle ha lite bilder av mig, och jag tyckte det var tacksamt med lite sällskap. Dit jag flyttade är det snålt med att vara social, förutom på jobbet, så det är trevligt att umgås lite ibland.

Jag kunde inte låta bli att fråga om han fortsatt att träffa den där tjejen. Och det har han gjort. Det är säkerligen allvar snart, han är nog förtjust i henne lät det som. Hon lät intelligent, så hon passar honom säkerligen alldeles utmärkt. Trots att jag kände mig otroligt ledsen för att han redan hittat nån, var det väl kanske det som gör att jag lättare kan gå vidare. Varje gång jag tänker på honom, undrar jag vad det egentligen var som gick snett? All passion vi hade, vad var det som gjorde att den bara försvann? Jag? Han? ..... förmodligen vi tillsammans....   Jag tror jag alltid kommer att vara besviken för att han ville leva utan mig, att han slutade vara kär i mig. Att jag inte dög.

Faktum är att jag fortfarande har starka känslor för honom, och just nu känns det som att jag aldrig någonsin vill ha någon ny pojkvän. För mig var H den stora kärleken och jag önskar bara att han kan veta hur mycket jag faktiskt älskade honom, och förmodligen gör ännu, men jag måste släppa taget. Tårarna faller nedför mina kinder, av vetskapen att mitt hjärta är i huset bredvid och av insikten om att mitt liv inte riktigt blev som jag tänkt mig vad det gäller H.

H.
Jag vill bara att du ska veta hur mycket jag faktiskt önskar dig allt gott i världen. Jag vill att du skall vara så lycklig du bara kan, trots att det faktiskt betydde att det skulle vara utan mig. Det gör fortfarande ont i mig, för jag vill fortfarande ha dig. Jag har aldrig varit med om något värre, men det är väl som du säger, det här gör mig starkare. Jag vill faktiskt, någon gång, försöka vara din vän, om nu din framtida tjej accepterar det. Jag hoppas att du har hittat din jämlike och att du blir lycklig i slutändan. Jobba inte för hårt raring, och glöm inte att du alltid har en liten, liten bit av mitt hjärta hos dig. Du finns alltid i mina tankar.      Kramar  /F.


ps. Det här är ett avslutat kapitel, och jag kommer aldrig mer att uppdatera denna blogg. ds.