Jag får vänja mig vid ensamheten
Ensam, med katten ovanpå täcket, på mitt ena ben. I soffan ligger vi, efter att ha titta på en film tillsammans, Ms Potter. Jag rekommenderar den, en film i min smak, helt klart.
Vi sitter i ett nyrenoverat rum, alldeles jättefräscht och jättesnyggt, helt i min smak det med. Jag och katten, för han är på nån konsert med sin pappa. Det är som att jag inte bor här längre, när f.d svärfar bara öppnar dörren och kliver in, utan en tanke ens på att jag faktiskt finns kvar inne i huset. Det gör mig förbannad. Det lika som det där jäkla julkortet han skickade till sin son, precis då han, första gången hade dumpat mig, hade adresserat det till 'envåldshärskaren'. Pfff... gör man så? Själv tycker jag det kändes hemskt tråkigt att få se det på hans julkort, jag som alltid gillat hans far mest av hans släktingar.
Nu är det slut - då ska hon ut! Det känns som att de tänker så. Och då ska de inte ens behöva vara trevliga mot en. Ungefär som att; Nu är det slut mellan dom, då gillar vi inte henne längre. Varför är det så? Det är ju inte så bara för mig, så är det ju i mångas förhållanden när de bryter upp. Såklart att jag förstår att man alltid står på 'sin egna' släktings sida, men vad faaaen... man kan väl vara som man var innan mot den personen och inte bete sig på ett vidrigt sätt. Hans mamma och syster passade på att komma hit/bli inbjudna när jag var på semestern. Kul! Han visste väl redan då, för han lät konstig när jag pratade med honom på telefon.. ungefär som.. håll dig borta så länge du kan *suck*
Äh, vad fan... jag känner mig sviken... så är det bara! Det är bara att medge det. Jag känner mig sviken av den personen jag kom att älska så högt. Han svek mig och vårdade inte sina känslor för mig, utan lät dom dö ut. Jag anser att det är ett val man gör. Man kan inte tvinga sin känslor att vara kvar, men om man inte vårdar dom - inte sjuttsingen stannar dom där helt av sig själv! Nej, det tror jag inte på.
Nu är det jag och katten. Jag och de andra djuren. Och dammråttorna. Det gör inget. Jag har varit själv förr. Ibland blir det ensamt, men det får man ta.
Vi sitter i ett nyrenoverat rum, alldeles jättefräscht och jättesnyggt, helt i min smak det med. Jag och katten, för han är på nån konsert med sin pappa. Det är som att jag inte bor här längre, när f.d svärfar bara öppnar dörren och kliver in, utan en tanke ens på att jag faktiskt finns kvar inne i huset. Det gör mig förbannad. Det lika som det där jäkla julkortet han skickade till sin son, precis då han, första gången hade dumpat mig, hade adresserat det till 'envåldshärskaren'. Pfff... gör man så? Själv tycker jag det kändes hemskt tråkigt att få se det på hans julkort, jag som alltid gillat hans far mest av hans släktingar.
Nu är det slut - då ska hon ut! Det känns som att de tänker så. Och då ska de inte ens behöva vara trevliga mot en. Ungefär som att; Nu är det slut mellan dom, då gillar vi inte henne längre. Varför är det så? Det är ju inte så bara för mig, så är det ju i mångas förhållanden när de bryter upp. Såklart att jag förstår att man alltid står på 'sin egna' släktings sida, men vad faaaen... man kan väl vara som man var innan mot den personen och inte bete sig på ett vidrigt sätt. Hans mamma och syster passade på att komma hit/bli inbjudna när jag var på semestern. Kul! Han visste väl redan då, för han lät konstig när jag pratade med honom på telefon.. ungefär som.. håll dig borta så länge du kan *suck*
Äh, vad fan... jag känner mig sviken... så är det bara! Det är bara att medge det. Jag känner mig sviken av den personen jag kom att älska så högt. Han svek mig och vårdade inte sina känslor för mig, utan lät dom dö ut. Jag anser att det är ett val man gör. Man kan inte tvinga sin känslor att vara kvar, men om man inte vårdar dom - inte sjuttsingen stannar dom där helt av sig själv! Nej, det tror jag inte på.
Nu är det jag och katten. Jag och de andra djuren. Och dammråttorna. Det gör inget. Jag har varit själv förr. Ibland blir det ensamt, men det får man ta.
Livet från den ljusa sidan
Ska jag se livet från den ljusa sidan? eller från den mörka?
Kaos!! Inom mig är det kaos! Från ena dagen till den andra kan jag må riktigt gott och tänka att 'allt löser sig till slut' och vissa dagar kommer mörkret, som för att sluka mig upp, dra ner mig under ytan och långsamt låta min kropp fyllas upp tills jag inte längre kan dra ett endaste andetag som behövs för att fylla mig med liv.
Igår var en mörk dag - idag är ingen dag bättre än gårdagen!
Huvudet är på spänn, ögonen är sega, som om de fått för lite sömn. Kroppen känns seg och fastän jag sa att jag inte skulle ha ont mer, är det det enda jag känner. Smärta! Förbannade jävla smärta!! Jag ville vara likgiltig inför den, men någonstans känner jag den iallafall. Det är som att det inte går att sudda ut den och jag är så less på den så jag skulle kunna ta smärtan och kasta den på någon annan - någon jag känner har svikit mig! Så elak skulle jag kunna vara just nu känner jag. Varje dag nu har jag lust att kasta ur mig något elakt, något som bara skulle svida. Vara så elak som bara jag kan! De som känner mig väl, vet att jag kan vara mycket elak när den sidan kommer fram. Det är aldrig en sida jag kan ta fram om jag vill, det är en sida som kommer när dagarna är fyllda av gråsvart damm som virvlar runt min kropp och sakta men säkert landar partiklarna på min hud och förmörkar mitt sinne. Tills det inte längre finns någon godhet kvar inom mig!
Inte längre ensam - då kan tangenterna ej längre få tryckas ned av mina fingertoppar.
Till nästa gång - farväl!
Kaos!! Inom mig är det kaos! Från ena dagen till den andra kan jag må riktigt gott och tänka att 'allt löser sig till slut' och vissa dagar kommer mörkret, som för att sluka mig upp, dra ner mig under ytan och långsamt låta min kropp fyllas upp tills jag inte längre kan dra ett endaste andetag som behövs för att fylla mig med liv.
Igår var en mörk dag - idag är ingen dag bättre än gårdagen!
Huvudet är på spänn, ögonen är sega, som om de fått för lite sömn. Kroppen känns seg och fastän jag sa att jag inte skulle ha ont mer, är det det enda jag känner. Smärta! Förbannade jävla smärta!! Jag ville vara likgiltig inför den, men någonstans känner jag den iallafall. Det är som att det inte går att sudda ut den och jag är så less på den så jag skulle kunna ta smärtan och kasta den på någon annan - någon jag känner har svikit mig! Så elak skulle jag kunna vara just nu känner jag. Varje dag nu har jag lust att kasta ur mig något elakt, något som bara skulle svida. Vara så elak som bara jag kan! De som känner mig väl, vet att jag kan vara mycket elak när den sidan kommer fram. Det är aldrig en sida jag kan ta fram om jag vill, det är en sida som kommer när dagarna är fyllda av gråsvart damm som virvlar runt min kropp och sakta men säkert landar partiklarna på min hud och förmörkar mitt sinne. Tills det inte längre finns någon godhet kvar inom mig!
Inte längre ensam - då kan tangenterna ej längre få tryckas ned av mina fingertoppar.
Till nästa gång - farväl!
Ögontrött - å BLINK!
Åh, jag fryser så på min onda axel. Det 'rinner' kallt utmed sidan på den. Känslan är skum och jag önskar jag kunde slippa den. Ögonen är trötta och jag skulle kunna sova och zzznarka, vilket jag också snart tänker göra. Känner mig dötrött! Idag har varit en omtumlande dag känslomässigt sett. Jag har insett att jag inte klarar att ha så många djur just nu och beslutet att sälja en lovande hund, en tjej som kommit mig mycket nära, efter att jag insåg att jag inte kunde sälja henne som valp, till vemsomhelst., var ett tungt beslut. Idag är hon 9mån och alldeles underbar och duktig, så det var med pirr i hjärtat jag frågade mina tilltänkta nya 'föräldrar' om de ville köpa henne. Jag lät dom få fundera några dar innan jag ringde idag för att höra. Ville de inte ha henne kände jag att jag skulle vara tvungen att lägga ut en annons snarast, annars skulle modet svika.
Min och hundens lycka - de sa JA!
Inget kunde glädja mig mer än att veta att hon ska få det bästa hemmet som finns att få. Där finns redan andra hundar som jobbar på det sättet hon med ska jobba, ekonomiska resurser och en vilja och glädje som finns hos få. Det var så otroligt lättande när jag fick ett ja, så det brast totalt för mig och jag kunde inte annat än att gråta.
Jag tackar så otroligt mycket för detta och vet att jag kommer att få fortsätta träffa henne ibland och veta vad och hur det går med henne. Jag har fått lite lycka tillbaka i mitt liv och jag önskar och hoppas att allt kommer att lösa sig till det bästa. För mig och för mina djur. Men såklart, även för min 'sambo'. Jag hoppas han ska bli lycklig sen, utan oss. Att han hittar sin kärlek och den han verkligen vill ha. Jag kommer att sakna honom så sjukt mycket och vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till utan honom. Han gör mig lycklig. Men det är bara att inse fakta. Han är inte kär i mig längre, han har gått vidare. Det är dags för mig att försöka göra samma sak, men det svider hårt.
Idag är iallafall en någorlunda lättnadens dag. En av mina hundar ska få det jättebra och de andra hoppas jag kunna behålla. Bara vi hittar någonstans att bo, och det är ju inte det lättaste, för de bor ju utomhus.
Min och hundens lycka - de sa JA!
Inget kunde glädja mig mer än att veta att hon ska få det bästa hemmet som finns att få. Där finns redan andra hundar som jobbar på det sättet hon med ska jobba, ekonomiska resurser och en vilja och glädje som finns hos få. Det var så otroligt lättande när jag fick ett ja, så det brast totalt för mig och jag kunde inte annat än att gråta.
Jag tackar så otroligt mycket för detta och vet att jag kommer att få fortsätta träffa henne ibland och veta vad och hur det går med henne. Jag har fått lite lycka tillbaka i mitt liv och jag önskar och hoppas att allt kommer att lösa sig till det bästa. För mig och för mina djur. Men såklart, även för min 'sambo'. Jag hoppas han ska bli lycklig sen, utan oss. Att han hittar sin kärlek och den han verkligen vill ha. Jag kommer att sakna honom så sjukt mycket och vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till utan honom. Han gör mig lycklig. Men det är bara att inse fakta. Han är inte kär i mig längre, han har gått vidare. Det är dags för mig att försöka göra samma sak, men det svider hårt.
Idag är iallafall en någorlunda lättnadens dag. En av mina hundar ska få det jättebra och de andra hoppas jag kunna behålla. Bara vi hittar någonstans att bo, och det är ju inte det lättaste, för de bor ju utomhus.
Han tror jag vill vara hans vän
Och det vill jag också. Hans hjärtevän. Vara hans vanliga, ordinära vän, som han kan skämta med, umgås med... fan, jag klarar inte det. Han frågade om jag ville följa med till badhuset. Nej, det vill jag inte, sa jag. VAD ska jag göra där? Simma... javisst... men jag ska även behöva vara med honom... faaaaan, jag fixar inte det här. Jag SKULLE inte gråta mer, men jag fixar inte det heller. Känns som att huvet ska sprängas och jag är tillbaka på ruta ett.
RUTA ETT= Rutan där jag inte längre vill vara kvar på det här jordelivet. Faaan! Jag vill inte känna så och ändå är det det enda jag gör. Känner mig bedrövlig, värdelös och helt jävla meningslös just nu. Tänker bara hela tiden på att göra slut på mig. Donera mina djur till de jag tror skulle ta hand om dom på bästa sätt. Skriva ett brev till min mamma om förlåtelse. Jag är så ledsen och det känns så tungt så tungt och det känns som att jag inte kommer att kunna lösa någonting. Ingenstans att bo med mina djur, för jag är så begränsad av pengar och varje litet ställe jag kan hitta och ringer på, så vill de inte ha en massa djur. Inga pengar, inget jobb, ingen kärlek och ingen lycka.
Förlåt! Jag ber er om förlåtelse för att jag skriver så bedrövligt, men jag kan inte låta bli och måste på något sätt få ut lite olycka ur mig. Att tala med honom känns meningslöst, han kan ändå inte förstå. Förstå känslan av att förlora sin största kärlek, den enda man velat ha. Förlora sin trygga plats, i hjärtat och i själen, mitt hjärta tillhör honom.... och han vill inte ha det! Jag står där igen, där jag är på väg att säcka ihop. Gråta livet ur mig och jag vill inte hamna där, men jag känner att jag är på god väg. Börjar känna mig så orkeslös och har ingen vilja till någonting annat än att tänka dumma tankar.
HJÄLP mig! Snälla.... hjälp mig någon!!!! Jag är ensam!
RUTA ETT= Rutan där jag inte längre vill vara kvar på det här jordelivet. Faaan! Jag vill inte känna så och ändå är det det enda jag gör. Känner mig bedrövlig, värdelös och helt jävla meningslös just nu. Tänker bara hela tiden på att göra slut på mig. Donera mina djur till de jag tror skulle ta hand om dom på bästa sätt. Skriva ett brev till min mamma om förlåtelse. Jag är så ledsen och det känns så tungt så tungt och det känns som att jag inte kommer att kunna lösa någonting. Ingenstans att bo med mina djur, för jag är så begränsad av pengar och varje litet ställe jag kan hitta och ringer på, så vill de inte ha en massa djur. Inga pengar, inget jobb, ingen kärlek och ingen lycka.
Förlåt! Jag ber er om förlåtelse för att jag skriver så bedrövligt, men jag kan inte låta bli och måste på något sätt få ut lite olycka ur mig. Att tala med honom känns meningslöst, han kan ändå inte förstå. Förstå känslan av att förlora sin största kärlek, den enda man velat ha. Förlora sin trygga plats, i hjärtat och i själen, mitt hjärta tillhör honom.... och han vill inte ha det! Jag står där igen, där jag är på väg att säcka ihop. Gråta livet ur mig och jag vill inte hamna där, men jag känner att jag är på god väg. Börjar känna mig så orkeslös och har ingen vilja till någonting annat än att tänka dumma tankar.
HJÄLP mig! Snälla.... hjälp mig någon!!!! Jag är ensam!
I dvala - sen vaknade jag
Det är förmodligen bara jag som trott det var bra. Jag som älskade och insåg inte att en dag skulle det inte längre vara som mitt hjärta önskade. I tro har jag levt att allt skulle lösa sig till slut, men min älskades känslor har till slut, och för alltid, för mig dött ut. Min tvillingsjäl var inte min tvilling och allt vi haft tillsammans har sakta suddats till att bli digitala minnen och känslan i kroppen hur det var när han fick mig att skratta är ett svagt minne blott. Jag har så starka känslor för honom och kommer att sakna honom för resten av mitt liv. Det gör ont i min kropp och i min själ, om man nu kan känna något i själen. Tårarna rinner sakta nedför mina kinder och jag försöker att inte gråta så det känns som att jag ska gå mitt itu.
För honom hade jag gjort allt! Men han vill inte och jag vill inte vara en ragata, en sån som tjatar. Han gav efter, han ville så gärna att det skulle funka, så han ville gärna försöka en gång till. Men hans känslor för mig kom inte tillbaka och jag kan inte trolla fram dom. Jag känner mig sorgsen och ledsen och undrar om det var jag som gjorde något fel, där någon gång i tiden. Jag tyckte vi passade så bra ihop och kompletterade varandra, men någonstans föll vi ifrån varandra och ingen av oss kunde fånga upp den som föll.
En gång i tiden talade han om för mig att han aldrig varit den som blivit dumpad. Det har inte jag heller, inte när det gäller ett riktigt förhållande där man bott ihop. Men nu blev det så, nu var det jag som fick gå. Och jag vill inte. Jag antar att det finns tusen andra killar därute som skulle passa till mig, men det har ingen betydelse. Det är slut nu. Nu är jag redan 32. Jag som trodde vi skulle ha familj och allt. Ett bra liv tillsammans, betydelsefullt och berikat av spännande äventyr. Det blev inte så. Nu får jag sikta på att ordna en flytt och ett nytt liv för mig och mina djur. Hem igen. Hem till Västmanland.
Tack för den här tiden, min raring!
För honom hade jag gjort allt! Men han vill inte och jag vill inte vara en ragata, en sån som tjatar. Han gav efter, han ville så gärna att det skulle funka, så han ville gärna försöka en gång till. Men hans känslor för mig kom inte tillbaka och jag kan inte trolla fram dom. Jag känner mig sorgsen och ledsen och undrar om det var jag som gjorde något fel, där någon gång i tiden. Jag tyckte vi passade så bra ihop och kompletterade varandra, men någonstans föll vi ifrån varandra och ingen av oss kunde fånga upp den som föll.
En gång i tiden talade han om för mig att han aldrig varit den som blivit dumpad. Det har inte jag heller, inte när det gäller ett riktigt förhållande där man bott ihop. Men nu blev det så, nu var det jag som fick gå. Och jag vill inte. Jag antar att det finns tusen andra killar därute som skulle passa till mig, men det har ingen betydelse. Det är slut nu. Nu är jag redan 32. Jag som trodde vi skulle ha familj och allt. Ett bra liv tillsammans, betydelsefullt och berikat av spännande äventyr. Det blev inte så. Nu får jag sikta på att ordna en flytt och ett nytt liv för mig och mina djur. Hem igen. Hem till Västmanland.
Tack för den här tiden, min raring!
Aldrig som man tror
Jag har mått bra. Jag MÅR bra.
Jag har inte vissnat, trots motgångar. Jag LEVER!!!!
Jag älskar dej!
