En aning litenhet
Det är nu tankarna börjar vandra igen. När jag inte har nåt att göra. Känner mig rätt meningslös. Meningslös. Igen.
Saknar. Saknar honom. Det gör jag. Varför skulle jag ens låtsas nåt annat?
Ringer. Ringer min mamma varje dag. För jag känner mig ensam. Mina djur är med mig, men jag känner mig ensam ändå. Det är jag som måste komma överrens med mig själv. Jag måste komma till ro. Med mig. Att vara ensam. Jag känner för att gråta. Jag vill inte vara ensam. Jag vill vara med honom och ha familj. Allt jag trodde jag äntligen funnit, det bara försvann. Var är min energi? Jag måste hitta den. Det känns som att den är borta. Jag bara äter. Onyttigt. Godis, godis och godis. Jag vill inte göra det. Jag vill vara nyttig. Jag kan inte. Jag behöver hjälp. Jag behöver nog en 'shrink'. Mental hjälp. I min skalle. Jag känner mig förvirrad. Och ensam.
Hör du vännen!
Tänk såhär istället:
> Du har jobb = inkomst = möjlighet att äta och att göra saker
> Du har vänner, flera stycken, om än inte just där du bor.
> Du har vänner på gården, dina kära djur.
> Du är snygg och trevlig, verbal, ärlig och konstnärlig.
Se den här tiden "i ensamhet" som en riktigt bra möjlighet att ta reda
på vad du, just DU! vill med ditt liv - härifrån och framåt.
"Pank och fågelfri" är inget bra läge när man har djur,
men du är väl inte pank nu, eller?
Du har ju mycket att vara rik på.
Så se nu fördelarna med att ingen stör dig, när du ska forma ditt nya liv!
KRAM!
Från en som också upplevt självrannsakans våndiga kris.
Kris – det är första steget till förändring och förbättring!
…bara så att du också vet.
Kom igen NU!
