GriGri ~

Ska jag se livet från den ljusa sidan? eller från den mörka?

Kaos!! Inom mig är det kaos! Från ena dagen till den andra kan jag må riktigt gott och tänka att 'allt löser sig till slut' och vissa dagar kommer mörkret, som för att sluka mig upp, dra ner mig under ytan och långsamt låta min kropp fyllas upp tills jag inte längre kan dra ett endaste andetag som behövs för att fylla mig med liv.

Igår var en mörk dag - idag är ingen dag bättre än gårdagen!

Huvudet är på spänn, ögonen är sega, som om de fått för lite sömn. Kroppen känns seg och fastän jag sa att jag inte skulle ha ont mer, är det det enda jag känner. Smärta! Förbannade jävla smärta!! Jag ville vara likgiltig inför den, men någonstans känner jag den iallafall. Det är som att det inte går att sudda ut den och jag är så less på den så jag skulle kunna ta smärtan och kasta den på någon annan - någon jag känner har svikit mig! Så elak skulle jag kunna vara just nu känner jag. Varje dag nu har jag lust att kasta ur mig något elakt, något som bara skulle svida. Vara så elak som bara jag kan! De som känner mig väl, vet att jag kan vara mycket elak när den sidan kommer fram. Det är aldrig en sida jag kan ta fram om jag vill, det är en sida som kommer när dagarna är fyllda av gråsvart damm som virvlar runt min kropp och sakta men säkert landar partiklarna på min hud och förmörkar mitt sinne. Tills det inte längre finns någon godhet kvar inom mig!

Inte längre ensam - då kan tangenterna ej längre få tryckas ned av mina fingertoppar.

Till nästa gång - farväl!

Åh, jag fryser så på min onda axel. Det 'rinner' kallt utmed sidan på den. Känslan är skum och jag önskar jag kunde slippa den. Ögonen är trötta och jag skulle kunna sova och zzznarka, vilket jag också snart tänker göra. Känner mig dötrött! Idag har varit en omtumlande dag känslomässigt sett. Jag har insett att jag inte klarar att ha så många djur just nu och beslutet att sälja en lovande hund, en tjej som kommit mig mycket nära, efter att jag insåg att jag inte kunde sälja henne som valp, till vemsomhelst., var ett tungt beslut. Idag är hon 9mån och alldeles underbar och duktig, så det var med pirr i hjärtat jag frågade mina tilltänkta nya 'föräldrar' om de ville köpa henne. Jag lät dom få fundera några dar innan jag ringde idag för att höra. Ville de inte ha henne kände jag att jag skulle vara tvungen att lägga ut en annons snarast, annars skulle modet svika.

Min och hundens lycka - de sa JA!

Inget kunde glädja mig mer än att veta att hon ska få det bästa hemmet som finns att få. Där finns redan andra hundar som jobbar på det sättet hon med ska jobba, ekonomiska resurser och en vilja och glädje som finns hos få. Det var så otroligt lättande när jag fick ett ja, så det brast totalt för mig och jag kunde inte annat än att gråta.

Jag tackar så otroligt mycket för detta och vet att jag kommer att få fortsätta träffa henne ibland och veta vad och hur det går med henne. Jag har fått lite lycka tillbaka i mitt liv och jag önskar och hoppas att allt kommer att lösa sig till det bästa. För mig och för mina djur. Men såklart, även för min 'sambo'. Jag hoppas han ska bli lycklig sen, utan oss. Att han hittar sin kärlek och den han verkligen vill ha. Jag kommer att sakna honom så sjukt mycket och vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till utan honom. Han gör mig lycklig. Men det är bara att inse fakta. Han är inte kär i mig längre, han har gått vidare. Det är dags för mig att försöka göra samma sak, men det svider hårt.

Idag är iallafall en någorlunda lättnadens dag. En av mina hundar ska få det jättebra och de andra hoppas jag kunna behålla. Bara vi hittar någonstans att bo, och det är ju inte det lättaste, för de bor ju utomhus.

Och det vill jag också. Hans hjärtevän. Vara hans vanliga, ordinära vän, som han kan skämta med, umgås med... fan, jag klarar inte det. Han frågade om jag ville följa med till badhuset. Nej, det vill jag inte, sa jag. VAD ska jag göra där? Simma... javisst... men jag ska även behöva vara med honom... faaaaan, jag fixar inte det här. Jag SKULLE inte gråta mer, men jag fixar inte det heller. Känns som att huvet ska sprängas och jag är tillbaka på ruta ett.

RUTA ETT= Rutan där jag inte längre vill vara kvar på det här jordelivet. Faaan! Jag vill inte känna så och ändå är det det enda jag gör. Känner mig bedrövlig, värdelös och helt jävla meningslös just nu. Tänker bara hela tiden på att göra slut på mig. Donera mina djur till de jag tror skulle ta hand om dom på bästa sätt. Skriva ett brev till min mamma om förlåtelse. Jag är så ledsen och det känns så tungt så tungt och det känns som att jag inte kommer att kunna lösa någonting. Ingenstans att bo med mina djur, för jag är så begränsad av pengar och varje litet ställe jag kan hitta och ringer på, så vill de inte ha en massa djur. Inga pengar, inget jobb, ingen kärlek och ingen lycka.

Förlåt! Jag ber er om förlåtelse för att jag skriver så bedrövligt, men jag kan inte låta bli och måste på något sätt få ut lite olycka ur mig. Att tala med honom känns meningslöst, han kan ändå inte förstå. Förstå känslan av att förlora sin största kärlek, den enda man velat ha. Förlora sin trygga plats, i hjärtat och i själen, mitt hjärta tillhör honom.... och han vill inte ha det! Jag står där igen, där jag är på väg att säcka ihop. Gråta livet ur mig och jag vill inte hamna där, men jag känner att jag är på god väg. Börjar känna mig så orkeslös och har ingen vilja till någonting annat än att tänka dumma tankar.

HJÄLP mig! Snälla.... hjälp mig någon!!!!                          Jag är ensam!

Det är förmodligen bara jag som trott det var bra. Jag som älskade och insåg inte att en dag skulle det inte längre vara som mitt hjärta önskade. I tro har jag levt att allt skulle lösa sig till slut, men min älskades känslor har till slut, och för alltid, för mig dött ut. Min tvillingsjäl var inte min tvilling och allt vi haft tillsammans har sakta suddats till att bli digitala minnen och känslan i kroppen hur det var när han fick mig att skratta är ett svagt minne blott. Jag har så starka känslor för honom och kommer att sakna honom för resten av mitt liv. Det gör ont i min kropp och i min själ, om man nu kan känna något i själen. Tårarna rinner sakta nedför mina kinder och jag försöker att inte gråta så det känns som att jag ska gå mitt itu.

För honom hade jag gjort allt!  Men han vill inte och jag vill inte vara en ragata, en sån som tjatar. Han gav efter, han ville så gärna att det skulle funka, så han ville gärna försöka en gång till. Men hans känslor för mig kom inte tillbaka och jag kan inte trolla fram dom. Jag känner mig sorgsen och ledsen och undrar om det var jag som gjorde något fel, där någon gång i tiden. Jag tyckte vi passade så bra ihop och kompletterade varandra, men någonstans föll vi ifrån varandra och ingen av oss kunde fånga upp den som föll.  

En gång i tiden talade han om för mig att han aldrig varit den som blivit dumpad. Det har inte jag heller, inte när det gäller ett riktigt förhållande där man bott ihop. Men nu blev det så, nu var det jag som fick gå. Och jag vill inte. Jag antar att det finns tusen andra killar därute som skulle passa till mig, men det har ingen betydelse. Det är slut nu. Nu är jag redan 32. Jag som trodde vi skulle ha familj och allt. Ett bra liv tillsammans, betydelsefullt och berikat av spännande äventyr. Det blev inte så. Nu får jag sikta på att ordna en flytt och ett nytt liv för mig och mina djur. Hem igen. Hem till Västmanland.

Tack för den här tiden, min raring!

Fy farao vad trött jag är! Jag är så trött så mina ögon är tvingade att hållas uppe med järnvilja. Jag är så trött att om jag var en unge på julaftonsmorgonen skulle jag inte ens orka kolla min strumpa efter lekasaker. Bleeee.... Jag vill bara fortsätta sova. Veckan som varit har tagit kål på mig  känns det som. Stavgångspowerwalk varvat med aktivering av djuren på ett sätt jag vanligtvis inte aktiverar dom på. Ja, ni som vet vad jag gör, ni vet ju skillnaden. Min kropp är inte med mig för fem öre och jag skulle bara vilja ligga i sängen hela dagen och titta på filmer. Men det går ju inte, då blir det inget gjort. Idag ska även datorn flytta in från huset bredvid. På laptopen finns inget word-program och det betyder att det är svårt att söka jobb. Jag vill inte vara i huset bredvid heller för det är kallt och mörkt där. Med små fönster måste lyset vara på hela tiden och man känner sig rätt så instängd därinne. Iallafall när man gjort som jag och bott där ett tag. Så när det väl kommer större fönster in där kommer det att bli jättebra.

Varför bloggar jag inte? Ja, det ska jag tala om för er. Här är svaret: JAG MÅR BRA

Det gör det väl helt okej att inte blogga?

---

Jag har knappt återhämtat mig från onsdagens besök. Jag brukar vara rätt trevlig med folk, jag försöker oftast iallafall, om det nu inte är så att jag faktiskt av någon anledning avskyr personen i fråga. Då har jag rätt svårt att få trevliga ord ur min mun, men vem har inte det? Nåja, nu fick jag besök av halvdöd-uggle-tjejen. Jag såg inte fram emot att hon skulle komma då jag kände att jag egentligen hade annat att göra. Men hon har varit så jäkla PÅ att jag till slut gav upp och tänkte: Det är väl lika bra att hon får komma då  slutar hon tjata. Mycket riktigt kom hon, på INTE utsatt tid som hon sa, utan mkt senare. Så när hon väl kom stod jag och målade i vardagsrummet och det var tvunget att göras, så jag målade klart även när hon anlänt. Bla, bla, bla blaaaaa... kom från hennes mun och jag kände mig måttligt intresserad. Men det gjorde jag redan på telefonen, så jag förstår egentligen inte varför jag helt enkelt inte sa till henne att jag inte var intresserad av att bli hennes nya kompis? Jo, jag vet varför... jag är för snäll.

Under tiden jag målade frågade hon om jag ville höra ett sverige-norge skämt som hennes syster hade mailat till henne. Jahaja... kommunikationen kom väldigt naturligt.....

Vi kommunicerade inte så mycket då hon verkar ha svårt för att göra pauser i sitt prat. Hon lämnar knappa mellanrum i sina meningar så  man skall kunna svara något tillbaka. Bara den början gjorde mig anti mot halvdöd-uggle-tjejen. Det var hela hennes attityd jag nog hade svårt för. Hennes gå-påiga sätt och 'ingen-pardon-mot-öron-som-inte-vill-höra' stilen. Hon går på stenhårt och jag vet inte riktigt om det är sättet att skaffa sig nya vänner på. Jag tror inte hon förstår själv hur hon gör sig inför nya människor.

Efter att jag målat klart ville hon se på djuren så vi gick ut. Där böjde hon sig otäckt för småttingarna som skällde ut henne ordentligt och ville inte gå i närheten av henne. Hon gav inget starkt intryck i närheten av djuren och jag var inte imponerad. Tafatt kallar jag henne. Jag brukar låta djuren hjälpa mig att avgöra om människor är goda och får de en utskällning ligger man verkligen inte bra till i mina ögon. Nåja, efter att vi varit ute gick vi in och jag tänkte bara byta om för att ge mig ut på en promenad, men hon... HON klär av sig och spatserar in i huset med kommentaren: Men oj, skulle du ut igen eller? Med förklaring om att jag skulle aktivera djuren sa jag att vi kunde väl ta en snabb kopp kaffe. Jaha... det drack hon ju inte heller så det blev te. Och för hennes del TRE sockerbitar i också, med förklaringen att hon gillar sötsaker. Och det syntes på henne också! Hon var rund och trind. Såg inte ut som att hon hade motion på schemat må-bra i sin kalender.


Ibland är jag väl elak. Jag har såna sidor också! Men det är väl så. Jag kände inte att hon platsade på min lista 'mina-bästa-kompisar' och min favorithobby är INTE att fiska. Jag ÄR kräsen vad gäller nya vänner och jag föredrar verkligen att ha vänner som jag kan skratta med... och åt :-)  Hon var inte en sån. Jag skrattade INGEN gång åt henne skämt. Näe, nästa gång hon börjar skrik-smsa till mig och sen ringa, så får jag nog säga sanningen. Att jag inte kände att det klickade mellan oss och att vi  inte kan vara vänner.

Det är jag och katten, och datorn och teven. Det gör inget. Vi är själva, som så många gånger förr. Filmen jag kollar på är Anger Management och scenen är när Adam Sandler träffar den där tjejen på baren som Nicholson drar med honom till. Dom är ju bara för roliga. Jag älskar när tjejen skriker att hon är en 'porker' och trycker i sig nån smarrig chokladgrej. Yummi!

Annars händer inte mycket här. Idag kom han hem och stack iväg efter fem minuter. Iväg på after work och sen på bio med sin syster. Men han gick inte utan att ha gett mig en puss! :-) Jag är glad, jag är fylld med ro.

Jag måste se till att få min bil lagad. Så jag kan åka någonstans. Nu har jag suttit här på samma ställe, ja, jag kommer inte ens ihåg hur länge. Det skulle vara roligt att kunna åka iväg till nån kompis och hälsa på, bara komma härifrån lite. Varje dag sedan i tisdags har jag iallafall gått mina promenader med katten. Stavgång är verkligen roligt, det är min grej lite tror jag. Det går lättare att gå och det går fort att gå. Så fort ibland att katten inte hänger med. Men jag brukar stanna till och vänta in henne, jag vill inte att hon ska gå vilse. Om jag går ifrån henne kanske hon går ut på vägen av misstag och det vill jag inte. Jag har för många otäcka minnen av min förra katt som blev påkörd. Tack och lov har den här missen inte engagerat sig i vägen, utan håller sig därifrån.

... och det gör jag faktiskt!   :-)

Jag känner mig positiv och glad och en dag snart har jag ett jobb att gå till!
Positiv!!! Det är JAG! Mitt mentala jag peppas med positivitet - varje dag!

Jag sover i tjugotusenkronorssängen, sedan tre nätter tillbaka. Vi pratar med varandra, pratar och det känns riktigt bra. Jag har en förhoppning om att det här löser sig till det bästa och att det blir som det är meningen att det ska bli. Inombords känner jag ett lugn, ett lugn jag inte känt på väldigt länge. Min kropp har börjat få motion och katten följer med. I två dagar har vi gått 2,5 km stavgång. Hon hänger med och det är roligt att ha hennes sällskap, det gör min träning mer glädjefylld. I öronen lyssnar jag på P3 och livet känns helt okej.     Helt okej!

Jag fick den stora frågan! Och vad är det för fråga undrar ni? Den där frågan alla väntat på?
 Yes! Jag fick den. Igår kväll frågade han; Vill du sova här?

20tusenkronors sängen gjorde mer ont i min rygg än 120-sängen. Säkert för att jag hunnit vänja mig av med lyxvarianten. Om inbjudan var bestående har jag ingen aning om, så ikväll får vi se vad det blir. Jag får helt enkelt fråga honom. Igår var det exakt 3 år sedan vi träffades. Tre år sedan jag vände mig om och såg honom stå där, med halvt urvuxet blonderat hår. Han hade ett krav, han skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon som rökte, och jag skulle inte kunna vara med någon som blonderar sitt hår. Jag slutade röka och han slutade blondera håret! Om det kommer att vara vi två om tre år till återstår att se. För min del har de här tre åren känts som ett år, jag är fortfarande lika betuttad i honom som jag var då. Varje dag längtar jag efter honom och vill tala med honom, bara vara nära, då är jag glad. Jag blir snart 32. Han fyller 34 i år. Vi är inga ungdomar längre och jag längtar efter att skapa en riktig familj... med honom. Ja-aa... om tre år får vi se, om vi fortfarande är ett par, där jag inte röker och han inte blonderar håret. Ge och ta!

Här skall tamejfan ut och traskas! Gångstavarna åker fram, egentligen skulle dom gjort det igår, men fullt upp hos djuren gjorde att jag fick motion så det både räckte och blev över. Men idag blir det att ta sig framåt 2,5 kilometers spåret i rask takt, så det gör nån nytta. Förra gången, när jag bara testade, kommer jag ihåg att jag fick SÅN träningsvärk två dagar efter, så någon effekt har det ju uppenbarligen. Nu väntar jag med spänning på mina under också :-) Är nyfiken på om jag blir en hot babe i dom eller inte. Och vad skall HAN tycka? Det bästa hade ju varit om jag kunnat gå en strippkurs också, för vem vill inte kunna det??  Då hade jag varit den strippande grannen *s* Skämt åsido, jag tänkte jag skulle ha en tjejkväll här, för... gissa... baaara tjejer :-) Film(Dirty Dancing var det nån som hade som önskemål), vin och spel, bastu och sova över. Vem vill vara med på det? Jag iallafall. Nähä, dags att rota fram stavarna tror jag. Hungern börjar komma och det är bäst att inte traska med magen full.

kram på er

Fy fan vad jag har rätt ont i ryggen nu efter att ha gjort rent hos djuren. Det tog verkligen. Och tog jäkla lång tid :-(  Men nu är det gjort och det känns jätteskönt. Wihooo! Nu skulle jag vilja basta och bara vara lat. Men jag orkar nog inte basta, för då blir jag för lat. Och då kommer jag inte orka nåt mer idag. Med musik i örat sitter jag här och surfar lite efter att ha ätit.... ja, gissa en gång...  Jajamän, spaghetti och köttfärssås. Men det var det sista, så i morgon blir det soppa. Hittade nån sån där i påse, som faktiskt var i 2-delad portionspåse. Smidigt när det är bara jag ju, så jag tog en sån. Hoppas den är god bara. Det som jag inte äter mycket av, det är bröd. Jag är inte mycket för bröd tror jag, för det enda jag äter är knäckebröd, men mjukt bröd ligger bara och blir gammalt för mig. Så det är ingen idé, jag har stoppat i frysen, men t om det hinner bli gammalt ;-)  I'm not a breadgirl! YEAH!

Jag gjorde det, jag gick ifrån honom. Det är det svåraste jag gjort. Det är så svårt, för jag har aldrig behövt göra det förut. Men nu är det så. Jag måste lämna honom och gå in i huset bredvid för att sova i 120-sängen, som väntar på min kropp, som skriker efter att få stanna hos honom. Men det kan jag inte, inte förrän han ber mig. Usch... kan ni ens fatta hur fasligt ofantligt mycket jag älskar honom? Hur mycket jag trängtar och längtar efter honom, att han ber mig komma tillbaka. Han bjöd mig på mat idag. Spaghetti och köttfärssås. Jag skrattade inombords när jag såg vad jag blev bjuden på. Spaghetti och köttfärssås... min maträtt jag ätit varje dag denna vecka. Det spelade ingen roll, hans variant var ett välkommet avbrott från min egen. Härute där jag bor borrade han hål i väggarna, för han skulle sätta in nya rör. Då tyckte han det var dumt att jag duschar där, innan han tätat mellan rören ordentligt. Så numera har min deo flyttat in i huset bredvid, men inte handduken. Jag gick in och sa jag tänkte låna hans säng och se på teve lite. Visst sa han, och sen tittade vi på teven hela kvällen tillsammans. Det var såå mysigt och jag ville aldrig gå därifrån. Det känns precis som när vi träffades för första gången. I morgon är det precis 3år sedan.

*gäsp* Ont i ryggen av 120-kompisen. Åååh, vad jag älskar den... NOT! Det är söndag och jag ska idag städa ordentligt. Gnugga rent, tvätta filtar, dammsuga noga. Ja-aa... ha allmänt kul alltså... NOT! Frukosten längtar efter mig, och min mage börjar längtar efter den. Det är tur att jag har en sån bra kompis som vill umgås tidig söndagmorgon. Här ska inte hända mycket annars vad jag vet. Näe... så det är väl bara att ta tag i dagen och starta .

Jag längtar efter sol och värme nu. Jag känner mig ack så liten och ful. Jag skiter i att vänta på måndagens dag, jag startar i morgon, ja det gör faktiskt jag. I morgon sanerar jag gata och torg, jag leker med djuren och hanterar min sorg. Min sorg i mitt hjärta, ty jag vet ej ännu, hur det ska sluta med oss, de tu. På söndag, på dagen startar jag upp, då rotar jag fram boken som ska få min kropp pigg som en tupp. Läsa och följa, ja det klarar jag av. I morrn så åker innedjuren ut, nu får det lov att på fjanteriet vara slut. Ska ni mig stötta och hjälpa stå pall? Så kroppen min klarar att ej gå på fall? Jag lovar att skriva om hur det går och jag tar tacksamt emot alla tips som jag får.