Jag får vänja mig vid ensamheten
Ensam, med katten ovanpå täcket, på mitt ena ben. I soffan ligger vi, efter att ha titta på en film tillsammans, Ms Potter. Jag rekommenderar den, en film i min smak, helt klart.
Vi sitter i ett nyrenoverat rum, alldeles jättefräscht och jättesnyggt, helt i min smak det med. Jag och katten, för han är på nån konsert med sin pappa. Det är som att jag inte bor här längre, när f.d svärfar bara öppnar dörren och kliver in, utan en tanke ens på att jag faktiskt finns kvar inne i huset. Det gör mig förbannad. Det lika som det där jäkla julkortet han skickade till sin son, precis då han, första gången hade dumpat mig, hade adresserat det till 'envåldshärskaren'. Pfff... gör man så? Själv tycker jag det kändes hemskt tråkigt att få se det på hans julkort, jag som alltid gillat hans far mest av hans släktingar.
Nu är det slut - då ska hon ut! Det känns som att de tänker så. Och då ska de inte ens behöva vara trevliga mot en. Ungefär som att; Nu är det slut mellan dom, då gillar vi inte henne längre. Varför är det så? Det är ju inte så bara för mig, så är det ju i mångas förhållanden när de bryter upp. Såklart att jag förstår att man alltid står på 'sin egna' släktings sida, men vad faaaen... man kan väl vara som man var innan mot den personen och inte bete sig på ett vidrigt sätt. Hans mamma och syster passade på att komma hit/bli inbjudna när jag var på semestern. Kul! Han visste väl redan då, för han lät konstig när jag pratade med honom på telefon.. ungefär som.. håll dig borta så länge du kan *suck*
Äh, vad fan... jag känner mig sviken... så är det bara! Det är bara att medge det. Jag känner mig sviken av den personen jag kom att älska så högt. Han svek mig och vårdade inte sina känslor för mig, utan lät dom dö ut. Jag anser att det är ett val man gör. Man kan inte tvinga sin känslor att vara kvar, men om man inte vårdar dom - inte sjuttsingen stannar dom där helt av sig själv! Nej, det tror jag inte på.
Nu är det jag och katten. Jag och de andra djuren. Och dammråttorna. Det gör inget. Jag har varit själv förr. Ibland blir det ensamt, men det får man ta.
Vi sitter i ett nyrenoverat rum, alldeles jättefräscht och jättesnyggt, helt i min smak det med. Jag och katten, för han är på nån konsert med sin pappa. Det är som att jag inte bor här längre, när f.d svärfar bara öppnar dörren och kliver in, utan en tanke ens på att jag faktiskt finns kvar inne i huset. Det gör mig förbannad. Det lika som det där jäkla julkortet han skickade till sin son, precis då han, första gången hade dumpat mig, hade adresserat det till 'envåldshärskaren'. Pfff... gör man så? Själv tycker jag det kändes hemskt tråkigt att få se det på hans julkort, jag som alltid gillat hans far mest av hans släktingar.
Nu är det slut - då ska hon ut! Det känns som att de tänker så. Och då ska de inte ens behöva vara trevliga mot en. Ungefär som att; Nu är det slut mellan dom, då gillar vi inte henne längre. Varför är det så? Det är ju inte så bara för mig, så är det ju i mångas förhållanden när de bryter upp. Såklart att jag förstår att man alltid står på 'sin egna' släktings sida, men vad faaaen... man kan väl vara som man var innan mot den personen och inte bete sig på ett vidrigt sätt. Hans mamma och syster passade på att komma hit/bli inbjudna när jag var på semestern. Kul! Han visste väl redan då, för han lät konstig när jag pratade med honom på telefon.. ungefär som.. håll dig borta så länge du kan *suck*
Äh, vad fan... jag känner mig sviken... så är det bara! Det är bara att medge det. Jag känner mig sviken av den personen jag kom att älska så högt. Han svek mig och vårdade inte sina känslor för mig, utan lät dom dö ut. Jag anser att det är ett val man gör. Man kan inte tvinga sin känslor att vara kvar, men om man inte vårdar dom - inte sjuttsingen stannar dom där helt av sig själv! Nej, det tror jag inte på.
Nu är det jag och katten. Jag och de andra djuren. Och dammråttorna. Det gör inget. Jag har varit själv förr. Ibland blir det ensamt, men det får man ta.
Kommentarer
Trackback
