GriGri ~

Fredag och klockan är inte ens tio. Jag var två men är nu bara en igen. Som vanligt. Det känns som att det bara är jag mot världen, och världen existerar inte för mig längre. Jag är låst till denna plats. Jag har inga pengar och det betyder att jag inte har möjlighet att ta mig någonstans. Det är jag och mina djur. Numera även extra djur, som jag inte alls ville ha hand om. De kostar mig en himla massa pengar, som jag inte hade. Odjur. Ohyra. Det är vad de är. Det är ingen som önskar sig dom här djuren, för de äter blod. Ikväll är det helg. I veckan kände jag mig ensam, men nu är det helg och jag känner mig än mer ensam. Det finns ingen ände på ensamheten. Den bara fortsätter och fortsätter, med några inslag av tvåsamhet ibland. Usch, så tomt det är. Jag är inte en person som trivs med att vara själv. Ibland är det skönt, men för det mesta inte. Jag gillar att ha någon att komma hem till. Jag gillar att vara den som någon kommer hem till. Att pyssla om någon. Det är jättekonstigt att bo i huset bredvid. Att känna att mitt hem är någon annanstans. Att mitt hem är där han är. Med honom som jag håller så kär. Det gör ont i mitt hjärta när han går. Det gör så ont att inte få ligga i samma säng som honom om natten. Jag vill inte vara ensam mer, jag saknar honom så. Det känns som att vi går åt rätt håll och att det kan vara möjligt att lösa detta tillsammans, men ibland tvekar jag och känner mig så osäker. Jag är så kär.. aldrig har jag känt så mycket för en kille som jag känner för honom och aldrig har jag blivit mer bedrövad än vad jag blev för några månader sen. Jag blev emotionellt knäckt. Jag har tagit mig igenom det värsta känns det som, kanske för att det verkligen känns som att han ändå älskar mej. Tänk om! Och jag vet att jag måste ta det lite kallt och inte lägga in för mycket i det hela, men det är svårt, då allt jag vill göra är att skrika ut hur mycket jag älskar honom och att jag vill ha honom för resten av mitt liv, få barn med honom och få en fantastisk familj, han och jag... tillsammans!

Allt jag vill ha finns i huset bredvid. Han ligger och sover i sängen vi skaffade tillsammans. Han är allt jag vill ha!

Det vore så trevligt att få börja helgen med att få det där jobbet jag sökt. I tisdags ringde jag för tredje gången för att höra hur det gick med rekryteringen. Då talade hon, chefen, om för mig att hon skulle träffa två stycken till, som innan inte passat tiderna.    *suck*  Hur kan man ens fundera på dem, undrar jag? De kommer ju inte passa tiderna på jobbet sen antar man ju. Men okej, jag hoppas att det är fördel för mig. För jag vill verkligen ha det där jobbet. Jag tror att det är roligt. Jag skulle vara ansvarig för deras webshop på halvtid och sen lära mig att sälja produkterna i affären den andra halvan av tiden. Det är ett varierande och roligt jobb tror jag. Har hon inte ringt idag känner jag mig manad att på måndag återigen ta kontakt. Jag vill gärna ha ett svar nu. Det var den 2a januari jag var där på intervju och nu känner jag att det är dags för ett svar, helst ett jakande :-)

♥ Jag älskar honom

Och jag sov oroligt inatt. Vaknade konstant med jämna mellanrum. Frös gjorde jag också, fastän jag sov i både strumpor och t-shirt. Som vanligt var det ensamt, men det var första gången det var kallt på länge. Jag är seg idag, vaknade nyss och har inte ens klivit upp ur sängen. Så var det med den gå-upp-kl-åtta på morgonen. Just nu gör det inget. Jag är så lycklig jag kan bli och det känns som att jag har fått krafter från igår. Hopp och tro och en fast övertygelse om att det här kommer att ordna sig. Trots alls, han har känslor för mig. Det har jag förstått nu och det gör att mitt hjärta sjunger som en ängel. Igår var en härlig dag, men en ännu bättre kväll. Det kändes som att jag var på min första dejt med honom. Då kom han upp till Bunken och hälsade på. Jag fipplade med dörren på huset och när jag vände mig om, ja, då stod han bara där. Tanken som for genom mitt huvud var "Var har du varit hela mitt liv?" Det var nog det konstigaste jag varit med om, för det kändes som att jag kommit hem. Och när vi tittade på film, kändes det som att vi alltid känt varandra. Ena ögonblicket kan jag tänka en sak, andra ögonblicket säger han just det. Ena dagen kan jag tänka jag är sugen på chips, då kommer han hem med en burk till mig. Det känns som att han är min tvillingsjäl. Det är bara vi som tillsammans måste lära oss att kommunicera bättre. För vi är rätt dåliga på det. Och nu har vi tvingats att försöka ändra på det och fasikens att vi ska lära oss!

I glaset på toan står min tandborste. Den brukar vara vinröd, men den här är lila. När han sa att han inte ville mer, var det mycket jag förändrade. Ja, det känns så iaf. Bland annat gick jag till frisören och satte mig i stolen och sa; Gör nåt radikalt! Det var länge sen jag gjorde något radikalt med mitt hår. Senaste gången jag VERKLIGEN gjorde det, då gick jag i åttan på högstadiet. Jag och en kompis fick för oss att vi skulle snagga håret och i bakhuvudet skulle vi göra varsitt tecken. Min kompis gjorde ett kors och jag.... jag gjorde ett peacetecken. Ni må tro att våra klasskamrater reagerade när vi kom till skolan. Det var skitkul faktiskt. Den här gången blev det helt enkelt en halv frilla. Ni vet, som han skådisen i reklamen. En halv bulle... ett halvt efternamn osv... Han har ju en snygg hockeyfrilla och jag ville med ha en, men bara en halv. Så det gjorde jag... en halv frilla tack!

I glaset på toan står min tandborste. Jag hoppas att den ska flytta in i badrummet i huset och dela glas med någon annans tandborste. Det var film idag redan, lite oväntat från hans sida. I soffan idag satt två människor. Två människor som redan delat mycket, men som någonstans på vägen tappat tråden. Ikväll hittade vi änden på tråden och jag hoppas vi finner resten med tiden. Tråden har blivit lång och skör med tiden, så det gäller att inte råka dra i den för hårt och snabbt så den går sönder. Trots sin skörhet tror jag att den är stark. Stark så den klarar alla påfrestningar som blir. Den är stark som en spindels tråd.

Det var länge sen sist men i morse vaknade jag upp på diagonalen. Det brukade jag alltid göra när jag var singel, men aldrig som sambo. Det tog några veckor för min kropp att anpassa sig till att sova själv, men nu verkar den ta för sig av hela 120 centimers bädden, så mycket den vill. Jag gillar det inte det minsta. Jag ser inte fram emot att gå och sova, ensam - ja, med katten som sällskap förstås. Det är en väldigt trevlig katt faktiskt. Hon ser ut som ett hängbuksvin och hon äter sannerligen som en gris, därav utseendet kan jag tänka. Min pojkvän.. jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska kalla honom ännu. Jag är inte riktigt på det klara vad som händer med oss. Det är en gåta just nu. Jag bor här - i ena huset - och han bor där - i det andra huset. Jag ser knappt skymten av honom, för han jobbar konstant, kommer hem efter nio på kvällarna. Jag hade bjudit in honom till film igår kväll, men han blev så sen att han inte hann. Så jag väntade med filmen till idag, men återigen hade han mycket att göra på jobbet - hemma runt klockan tio. Och jag fick ett sms. Det stod att om jag ville ha en kram så fanns han här. Det sms:et betyder en hel del för mig. All kommunikation med honom betyder mycket för mig. Jag saknar honom så mycket och att inte ens få vara nära honom längre gör att jag känner mig halv. Det var t om bättre när vi bodde i samma hus, även fast han gjort slut. Men då fick jag känna hans doft, titta på honom i smyg och insupa varje ögonblick jag kunde av min älskades uppenbarelse. Det är sannerligen inte lätt det här. Men nyttigt kanske. Nu har jag i varje fall bjudit in till en film i helgen, och jag sa att vi kanske kan ta den där kramen då. Jag hoppas att han vill, hoppas ni med, så kanske min önskan slår in. På fredag eller lördag blir det film!

GRRRRRREAT som Tony the Tiger säger!

Mitt liv är laptop just nu. Som vanligt. Ensam i sängen. Messade honom och frågade om han kunde vara behjälplig i morgon. Vad trodde jag? Att jag skulle få svar? När han är på fest?

Fy fan, vad patetisk jag är. Jag vet att jag inte borde med kan ändå inte låta bli att tänka att han sitter där och hånglar med nån jäkla dum blondin, som är lika fet som en anorektiker. Nån jävla brud som fladdrar med sina lösögonfransar och puffar upp sina fejk-bröst. Varför kan jag inte låta bli att tänka på honom? Varför måste han gå på fest? Är det för att befästa att han minsann har en massa kompisar som bjuder på roligheter och jag inte? eller vaddå? Jag förstår mig inte på honom.

Okej okej, det där med att få svar... han kanske inte har telefonen på sig... ehm, inte troligt för det har han jämt. Men han kanske bara är trött på mig och inte vill svara. Han har lagt ner och orkar inte bry sig. För nu minsann ska han ju festa och ha kul - kanske gå ut med de som är där och flörta hejvilt. Åh! Varför KAN JAG INTE låta bli? Ja.. jag vet. Jag är svartsjuk. Jag är sotis. Jag är FÖRBANNAD på alla jävla slynor som får vara med honom och inte jag. JAG vill vara slynan som är med honom. JAG vill vara hans jävla bitch.

Usch! Vad är jag ledsam och tragisk idag.... men jag kan inte låta bli. Idag känner jag mig sjukligt sjuk som lägger så mycket tankar på honom. Det är väl för att han är på fest. Jag vet egentligen att han aldrig skulle göra nåt med nån annan..... så länge vi var tillsammans. Men det är ju det. Vi är ju inte tillsammans.

Jag vet inte vad jag ser det som. Ett break! Ett vilo-läge, som det man har på datorn kanske. Och när man vill använda den igen trycker man på knappen. Men jag... jag är rädd för att trycka på knappen... för datorn kanske inte startar igen. Därför väntar jag.... väntar tills den vilat klart. Jag bara hoppas att den startar då....

Ni kanske förstår att jag har skittråkigt. Av tidigare, intelligensbefriande inlägg, tycker jag mig man kan urskilja viss tristess i mitt liv just nu. BLÖH! Jag har astråkigt! Själv. Hemma en lördag. Passa djuren. Titta på teve. Sitta framför datorn. Se en film. Rasta djuren. Sitta i soffan. Igen å igen å igen å igen. Snacka om att jag har tråkigt. I'm bored! Det finns inget att göra och jag har ingen ro i kroppen att hitta på något att göra. Min kropp är trött på att sitta still. Jag är trött på att sitta inne. Jag är trött på att passa sjuka djur. Jag är trött på att vara hemma hela dagarna. Jag är så jävla trött, trött ,TRÖTT på det så jag spyr snart.

Jag är trött på att inte veta. Jag är trött på att inte få besked. Om jobbet. Om oss. Om mig.
Jag är så jävla TRÖTT! Jag HATAR att vara begränsad. Jag är så jävla sick and tired på att sitta inne, dag ut och dag in. FAAAAAN, det känns som att jag har gjort det i ett halvår och det har 'bara' varit sen i början på november.

Det ska bli skönt, så SKÖNT att få slänga ut djuren om några veckor.  För jag är lealös, uthungrad på frisk luft och jag längtar efter att få åka till gymmet och träna. Jag känner mig verkligen liten och utmattad. Orkeslös och dränerad på min livskraft. Trött i kroppen.
- Ofräsch - Oklippt - Orakad - Blek om nosen -

Jag behöver komma ut!! Så jag slipper höra de jäkla mössen tassa omkring på vinden!

Ni vet när man önskar att man inte skulle bli störd av någon? När man ser för jäklig ut i håret, har skitiga kläder på sig och är allmänt ovårdad? Eller när man precis har kommit ur duschen och inte har några kläder alls på sig?
Nåväl.. jag är inget av det just nu, men jag skulle gärna bli störd av grannen i huset intill.

Jag blir inte störd - jag skall däremot berätta en historia för er.

Det var en vinterdag när jag bodde i Bunken, som ligger strax utanför Karlholm, som i sin tur ligger några mil ovanför Tierp. Vi befinner oss alltså i Upplands län. Där bodde jag när jag mötte min älskade. 50mil ifrån här.

Den vackra vinterdagen bestämde jag mig för att jag skulle ta en dusch, jag hade precis varit aktiv och gjort något. Jag tror att klockan var, antingen runt elva eller ett, på dagen. Nåja, det gör detsamma vad klockan var. Jag hade i varje fall rivit av mig kläderna,  så jag var spritt språngande naken när jag hörde mina djur därute börja bröla. Oj, är min första tanke, är det nån som kommer? Tilläggas ska, så ni förstår osannolikheten för det hela, är att huset jag bodde i hade de närmsta grannarna 5km bort, åt båda håll. Nåväl, brölandet fortsatte och plötsligt knackar det på ytterdörren.
"Aj då! Vad fasikens ska jag göra?" Inga kläder i köket och inga i sovrummet. Allt låg nämligen i vardagsrummet och för att komma dit måste jag ta mig förbi halldörren och det var lättare sagt än gjort. Ytterdörren hade nämligen ett långt smalt fönster i sig, vilket gjorde att hur jag än bar mig åt, skulle den här människan som förmodligen stod och tittade in genom fönstret, se en främmande människas kropp à la naturell med en vilt sökande blick efter något att slänga runt sig. Den där blicken jag talar om, den landade iallafall till slut på....
 MIN HUNDOVERALL!

Haha! Bright idea, tyckte jag och ålade mig raskt i den. Att jag sedan öppnade dörren iklädd en vinteroverall, rufsig i håret, småsvett och med mina nakna tår spretandes åt alla håll - ja, det hör väl inte till ovanligheterna sådär ute på vischan! :-) Ehm... det var min sommarstugegranne längst ned som kommit från Stockholm för att semestra lite, en man, lite äldre modell. Det var så att de inte hade något vatten just för tillfället, så han kom för att fråga om han kunde få en hink av mig. "Mmmm... självklart", sa jag och servade honom lite vatten, med förklaringen att; "Jag preeeecis var på väg ut med min hund."

Jaha.. där stod jag, naken i min overall, med rufsigt hår och skrattade inombords.
Sen tog jag vackert min hund i koppel och gick ut en sväng på gården!

Vaken med storgäspningar flera gånger på raken. Uppstigen än, nej... fredag och lite extra kvardröjande mys i sängen. Finns väl inget bättre än att ligga lite extra och bara gotta sig åt värmen under täcket - speciellt när det är nybäddat kvällen innan.
*aaaaah...gott*

God morgon mina vänner! Hoppas helgen blir trevlig för Er! ♥

Urka-burka i min mage. Blöh.. jag är full med choklad, ända sen igår.
Magen behöver gympa, men kan ingen få.

Det är ingen fart här hemma, förutom på djuren. De far runt som små basilusker på upptäcksfärd efter nya näsor att infiltrera. Men JAG är inte förkyld - som så många andra. Lyllo mej! Jag ska minsann klara mig från det. Ni andra... ni kan gott ha alla förkylningar, men försök inga ge till mej, för då åker du på en tjottablängare så det heter duga.

Sömsa-pömsa.. jag måste sova. Nu börjar jag bli duktig på att gå upp på morgonen. Det betyder att jag är trött på kvällen. Och tänka sig - klockan är inte ens elva. Det går åt rätt håll.

Gästerna har varit här och smakat på min chokladkaka och mina konstiga chokladgodisar. De åt iaf och blev inte förgiftade - så jag antar att det var ätbart. Kaffe fanns det också till... annars satt vi bara mest still. Konverserade om dittan å dattan, och visst fick jag mej ett skratt eller två. Gott. Det behövde min själ.