Livet från den ljusa sidan
Ska jag se livet från den ljusa sidan? eller från den mörka?
Kaos!! Inom mig är det kaos! Från ena dagen till den andra kan jag må riktigt gott och tänka att 'allt löser sig till slut' och vissa dagar kommer mörkret, som för att sluka mig upp, dra ner mig under ytan och långsamt låta min kropp fyllas upp tills jag inte längre kan dra ett endaste andetag som behövs för att fylla mig med liv.
Igår var en mörk dag - idag är ingen dag bättre än gårdagen!
Huvudet är på spänn, ögonen är sega, som om de fått för lite sömn. Kroppen känns seg och fastän jag sa att jag inte skulle ha ont mer, är det det enda jag känner. Smärta! Förbannade jävla smärta!! Jag ville vara likgiltig inför den, men någonstans känner jag den iallafall. Det är som att det inte går att sudda ut den och jag är så less på den så jag skulle kunna ta smärtan och kasta den på någon annan - någon jag känner har svikit mig! Så elak skulle jag kunna vara just nu känner jag. Varje dag nu har jag lust att kasta ur mig något elakt, något som bara skulle svida. Vara så elak som bara jag kan! De som känner mig väl, vet att jag kan vara mycket elak när den sidan kommer fram. Det är aldrig en sida jag kan ta fram om jag vill, det är en sida som kommer när dagarna är fyllda av gråsvart damm som virvlar runt min kropp och sakta men säkert landar partiklarna på min hud och förmörkar mitt sinne. Tills det inte längre finns någon godhet kvar inom mig!
Inte längre ensam - då kan tangenterna ej längre få tryckas ned av mina fingertoppar.
Till nästa gång - farväl!
Kaos!! Inom mig är det kaos! Från ena dagen till den andra kan jag må riktigt gott och tänka att 'allt löser sig till slut' och vissa dagar kommer mörkret, som för att sluka mig upp, dra ner mig under ytan och långsamt låta min kropp fyllas upp tills jag inte längre kan dra ett endaste andetag som behövs för att fylla mig med liv.
Igår var en mörk dag - idag är ingen dag bättre än gårdagen!
Huvudet är på spänn, ögonen är sega, som om de fått för lite sömn. Kroppen känns seg och fastän jag sa att jag inte skulle ha ont mer, är det det enda jag känner. Smärta! Förbannade jävla smärta!! Jag ville vara likgiltig inför den, men någonstans känner jag den iallafall. Det är som att det inte går att sudda ut den och jag är så less på den så jag skulle kunna ta smärtan och kasta den på någon annan - någon jag känner har svikit mig! Så elak skulle jag kunna vara just nu känner jag. Varje dag nu har jag lust att kasta ur mig något elakt, något som bara skulle svida. Vara så elak som bara jag kan! De som känner mig väl, vet att jag kan vara mycket elak när den sidan kommer fram. Det är aldrig en sida jag kan ta fram om jag vill, det är en sida som kommer när dagarna är fyllda av gråsvart damm som virvlar runt min kropp och sakta men säkert landar partiklarna på min hud och förmörkar mitt sinne. Tills det inte längre finns någon godhet kvar inom mig!
Inte längre ensam - då kan tangenterna ej längre få tryckas ned av mina fingertoppar.
Till nästa gång - farväl!
Kommentarer
Trackback
