GriGri ~

Det är förmodligen bara jag som trott det var bra. Jag som älskade och insåg inte att en dag skulle det inte längre vara som mitt hjärta önskade. I tro har jag levt att allt skulle lösa sig till slut, men min älskades känslor har till slut, och för alltid, för mig dött ut. Min tvillingsjäl var inte min tvilling och allt vi haft tillsammans har sakta suddats till att bli digitala minnen och känslan i kroppen hur det var när han fick mig att skratta är ett svagt minne blott. Jag har så starka känslor för honom och kommer att sakna honom för resten av mitt liv. Det gör ont i min kropp och i min själ, om man nu kan känna något i själen. Tårarna rinner sakta nedför mina kinder och jag försöker att inte gråta så det känns som att jag ska gå mitt itu.

För honom hade jag gjort allt!  Men han vill inte och jag vill inte vara en ragata, en sån som tjatar. Han gav efter, han ville så gärna att det skulle funka, så han ville gärna försöka en gång till. Men hans känslor för mig kom inte tillbaka och jag kan inte trolla fram dom. Jag känner mig sorgsen och ledsen och undrar om det var jag som gjorde något fel, där någon gång i tiden. Jag tyckte vi passade så bra ihop och kompletterade varandra, men någonstans föll vi ifrån varandra och ingen av oss kunde fånga upp den som föll.  

En gång i tiden talade han om för mig att han aldrig varit den som blivit dumpad. Det har inte jag heller, inte när det gäller ett riktigt förhållande där man bott ihop. Men nu blev det så, nu var det jag som fick gå. Och jag vill inte. Jag antar att det finns tusen andra killar därute som skulle passa till mig, men det har ingen betydelse. Det är slut nu. Nu är jag redan 32. Jag som trodde vi skulle ha familj och allt. Ett bra liv tillsammans, betydelsefullt och berikat av spännande äventyr. Det blev inte så. Nu får jag sikta på att ordna en flytt och ett nytt liv för mig och mina djur. Hem igen. Hem till Västmanland.

Tack för den här tiden, min raring!