Jag är fånig...
...säkert är jag fånig och tolkar in alldeles för mycket nu. Men jag ÖNSKAR så gärna i mitt hjärta att han vill ge oss en chans, en ärlig chans där vi båda gör en ansträngning. Ty, jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han betyder mer för mig än mig själv (jag fattar inte att jag säger så).
En gång i tiden betydde jag mest för mig, efter mig kom mina djur... Nu är det mest bara HAN!
Det är inte så att jag lagt bort mig själv, men känslorna för honom är så starka, så starka att jag aldrig upplevt något liknande. Jag är livrädd för att förlora honom. Mitt hjärta bara bultar bara jag tänker på det. Förlora honom! Ne-eej, jag vill inte det. Jag har inte tappat bort mig själv, jo, jag gjorde det ett slag. Speciellt när han talade om för mig att han inte ville mer. Jag förlorade mig själv. Jag förlorade min själ. För första gången i mitt liv kände jag det verkligen som att jag bokstavligen ville dö. Men jag vill inte dö!
Jag vill ha ett liv - med honom. Jag vill ha familj - och den ska vara med honom.
...säkert är jag fånig och tolkar in alldeles för mycket nu. Men mitt hjärta känner något speciellt. Det pirrar och bultar och tar glädjeskutt när jag ser honom. När jag får ett sms från honom får jag ett fånigt leende på läpparna. Under den tiden vi varit tillsammans har jag - varje dag - vaknat med honom i huvudet och den där larviga känslan i hjärtat... jag är KÄR.
Om det fanns en Gud och han kunde höra min bön... Ja, då skulle jag be att han för en gångs skull gav efter för min önskan och gav mig tillbaka mannen jag älskar och vill leva resten av mitt liv med.
En gång i tiden betydde jag mest för mig, efter mig kom mina djur... Nu är det mest bara HAN!
Det är inte så att jag lagt bort mig själv, men känslorna för honom är så starka, så starka att jag aldrig upplevt något liknande. Jag är livrädd för att förlora honom. Mitt hjärta bara bultar bara jag tänker på det. Förlora honom! Ne-eej, jag vill inte det. Jag har inte tappat bort mig själv, jo, jag gjorde det ett slag. Speciellt när han talade om för mig att han inte ville mer. Jag förlorade mig själv. Jag förlorade min själ. För första gången i mitt liv kände jag det verkligen som att jag bokstavligen ville dö. Men jag vill inte dö!
Jag vill ha ett liv - med honom. Jag vill ha familj - och den ska vara med honom.
...säkert är jag fånig och tolkar in alldeles för mycket nu. Men mitt hjärta känner något speciellt. Det pirrar och bultar och tar glädjeskutt när jag ser honom. När jag får ett sms från honom får jag ett fånigt leende på läpparna. Under den tiden vi varit tillsammans har jag - varje dag - vaknat med honom i huvudet och den där larviga känslan i hjärtat... jag är KÄR.
Om det fanns en Gud och han kunde höra min bön... Ja, då skulle jag be att han för en gångs skull gav efter för min önskan och gav mig tillbaka mannen jag älskar och vill leva resten av mitt liv med.
Kommentarer
Trackback
