GriGri ~

Ibland önskar jag att min pappa var i livet. Min riktiga pappa. Han dog när jag var 23. Jag lärde aldrig känna honom. Träffade honom endast ett fåtal gånger när jag var i tonåren. Då förstod jag inte vidden och vikten av att ta vara på den tid vi hade tillsammans. En dag var det bara för sent. Det var väl inte så att han var så värst intresserad av att lära känna mig, det ska jag ju inte förneka. Mina bröder var mer intressanta att kännas vid, kanske just för att de var killar. Det fanns väl mer gemensamt bara där antar jag. Men ibland önskar jag att jag fått lära känna min far och fått se och förstå vilka sidor jag ärvt från hans sida. Jag har ingen pappa. Det gör mig ledsen. Jag har alltid velat ha en pappa som kunnat krama mig och trösta mig när jag varit ledsen.

I min familj har vi aldrig varit så duktiga på att kramas överhuvudtaget. Det kanske är därför jag har svårt att kramas när jag träffar kompisar. Fast jag VILL så gärna kramas. Ge kramar och få kramar. För jag är rätt go egentligen, under skalet som ibland kan te sig lite hårt för de som inte känner mig. Många som träffar mig tillfälligt tror att jag är en tuffing, svår att komma nära inpå. Det var faktiskt en som sa så till mig på den nyårsfesten jag var på. Att jag hade ett hårt skal. Jag har inte det, fast det kommer  fram ibland när jag blir sårad, då sluter jag mig inom mig själv och jag vill inte komma fram igen.

Det finns ingen att krama... ingen som sitter med mig i soffan och bara myser... det finns ingen pojkvän mer, som gör så att mitt hjärta lyser... Jag önskar att jag kunde släppa honom bara. Jag önskar mig lugn i kroppen och ro i hjärtat.
Jag önskar jag hade någon att krama!