GriGri ~

Det finns inget jag kan göra för att hindra tårarna som rinner nedför mina kinder. När jag får ett meddelande från honom, offline på min msn, rinner tårarna automatiskt - av saknad och kärlek!

Jag har knappt tid att känna efter att jag saknar honom. Kanske är det lika så bra? Jag har börjat landa lite och börjat kunna leva som en vanlig människa nu. Jag sover på bussen, både till jobbet och hem, men jag är inte lika trött som jag var de första tre veckorna sedan jag kom hit. Nu funkar allt bättre. Men allt bättre betyder också att hjärnan skaffar sig mer tid. Mer tid till ro och mer tid till att tänka. På honom.... jag kan inte låta bli.

Jag saknar min katt. Hon bor kvar därnere i Småland tills jag kan hämta upp henne. Men jag vill inte ta upp henne förrän jag har någonstans att bo. Vilket känns som att det kommer dröja...