GriGri ~

Igår fick jag massage efter jobbet. Vi har tjejer som är utbildade massörer som får ge massage i två omgångar, en kvart vardera. Det är svårt att få de där tiderna att klaffa, samtidigt som man har rast, men igår lyckades jag sluta klockan 15:15 och då hade hon två tider, den första började halv fyra, varpå jag bokade den. Ingen hade bokat tiden efter mig, så jag lyckades få mig en halvtimmes massage.

Första frågan jag fick av henne var: Var har du problem?

Ja-aa... vad ska man säga annat än: "Är du konfidentiell?" Och det var hon ju, för jag skulle ju inte vilja att småcheferna fick reda på att jag har problem med både rygg och axel. Då vet ju storchefen det på nolltid. Jag ljög ju på min anställningsintervju när de frågade om min axel. Det har nämligen visat sig så att min referens, som är en god referens, tydligen alltid kläcker ur sig att jag har axelproblem, när de ringer till honom. Jag tröttnade på det, så jag ringde upp honom för att upplysa honom om att axelproblemet var ur vägen. Det är ju en stor stoppkloss för mig och jag ville undanröja den klossen. Sagt och gjort, men inte sant!

Så nu fick den här damen en förstaklassig massage. Guuuud, vad hon plågade mig. Hon sa att jag hade rätt stora problem och att jag var såååå stel, i både axel och rygg. Ryggen skulle jag verkligen behöva gå till en kiropraktor för, sa hon, och hon står i utredning om vilka som är de bästa kiropraktorerna i stan, så hon ska hojta till mig när hon kommit ner till en. Vad snäll hon är!

---

åsså cp:ar sig bloggen och raderar bort allt jag skrivit efter det där ovanför... FAN, vad irriterande! orkar inte skriva om..

Jag skrattar gott. Jag ska ta på mej mitt vräkigaste leende och aldrig medge att de retar gallfeber på mej.  Som sagt, min kommentator har alldeles rätt, det här är tillfälligt,
                                                                                                                                      ...and I know it!

Det är bara såååå himla uttråkande att sitta här... trodde faktiskt att det skulle vara roligare, men det var BRA mycket mer underhållande att köra ut paket för ett företag och leverera och även att plocka lite inne på lagret. BRA mycket roligare. Här är det sannerligen inte mycket hjärnstimulans.

Jaha, då har man gjort ett storbesök på biblioteket i Östersund. Vad skulle jag göra när jag hade en massa dötid att slå ihjäl till nästa jobbpass? Jag valde att läsa en bok i en stol på bibban. Och det var ett bra val. Det var många år sen jag satt ner i ett bibliotek och bara tog det lugnt, utan att känna någon stress. Det var avkopplande.

Nu är jag på jobbet igen och börjar jobba om 13minuter. Sen kikar jag lite på Jocks, ett gym här i stan. Funderar på att signa mig där och gå några pass i veckan. MIn kropp behöver det, och mitt huvud med. Tidsmässigt sett ska det inte räcka till, men jag känner mig nog nödgad att pressa in den tiden någonstans iallafall. Min kropp behöver träning.

Yeah... snart får man gå hem. Det är lustigt.. här sitter jag på jobbet. På scrollen i adressfönstret kan man kolla andras bloggar och läsa. Det finns inte en enda blogg jag läst, där man skrivit att det är sååå kul på det här jobbet. Synd att säga, men jag kan ju inte annat än att hålla med, det här jobbet är lätt uttråkande, just för att kunderna ofta är som dom är.

Trevligt iallafall att få avsluta mitt pass idag med att söka Ingvar Oldsberg. Nån gång ska man ju få söka efter kändisar också ;-) Det var en dam som ringde in, de stod med bagage och allt på nåt ställe han ägde, men kom inte in. Nåja, lycka till, säger jag! Hon blev glad för alla nummer jag gav henne.

---

NU!
har mina tio minuter gått och det är dags för mig att dra hemåt.

tjing!!

Jag hoppas att det inte ringer en enda kotte till på hela tiden jag sitter still!

Fy faaaaan, vad jobbiga alla är på fredag- och lördagnätter!! Sååå dryga - å såååå fulla. Det är fan inte kul. Vilket skit man får ta. Men det är klart, vi är ju bara telefonister, och vi förtjänar att få skit! Det verkar iallafall som att de som ringer tycker så. Och de tycker det är roligt att bokstavera.... P O R R    -är ett favoritord. Och sen ska man ju inte tala om alla dalmasar som ringer och vill ha adressen till Mekonomen i Falun.... FY FAN, vad dom är tråkiga! Dom tycker det är skitkul och fnissar redan när dom ringer.... Numera säger jag bara: "Ja, den adressen kan jag utantill vid det här laget" och så säger jag adressen. Tror ni att dom tycker att jag är rolig? Näe... och jag tycker fan inte om att folk ringer för att driva med oss.

Nån jävla måtta får det lov att vara!

Det är svårt för mig att hitta motivationen till att göra en massa saker, som jag skulle vilja göra. Jag har så förbannat jä-la ont hela tiden, ni anar inte. Det går inte en sekund utan att jag har ont i ryggen. När jag är vaken, när jag sover... ja, hela tiden. Det gör mig ledsen och trött. Jag är ju inte gammal och känner mig redan som en tant i kroppen. Jag blir ledsen bara jag tänker på det. Som sagt, det är svårt att hitta motivationen till att göra alla dom här sakerna jag vill; Motionera och hålla igång, jobba upp kroppen som jag vill ha den. Det tar emot så himla mycket, när det enda man känner är smärta, konstant.... i ländryggen. Usch, jag är så trött på det. Och inte blir det något bättre av att jag sitter i bilen två timmar om dagen till och från jobbet + mitt sittande jobb. Numera ser jag till att varva och stå upp så mycket jag kan och orkar på jobbet. Min axel är inte heller bra, men so what, det har jag levt med sen 2002, så jag är van. Men den gör också konstant ont, vilket inte heller underlättar med jobbet jag har. Tyvärr är det ofta bara smärtan jag fokuserar på, det är väl för att den är konstant.

Så nu ger jag upp. Jag tänker ringa läkaren. Dom får fan ge mig nåt jävla piller så jag klarar av det här. Jag fixar inte det här, ärligt talat. Det känns som att jag är handikappad och inte kan göra någonting, för kroppen bara säger ifrån. Jag vill inte ha det så här, jag är ju inte ens 35...


*jag gråter nu, för jag blir så ledsen

Jag vill så gärna ta mig förbi det här onda, men vet inte hur jag ska göra? Är det någon som har något bra tips? Om tio minuter ska jag iallafall ta med mig ett av djuren och gå ut på en promenad...

En stråle kommer in på min skärm. Inte på mej, men på min skärm.

Lycka för ett ljus.

Jag pratade igår.... i telefon. Med.. fan, jag gillar inte att kalla honom ex. Jag vill fortfarande kalla honom sambo. I vilket fall som helst pratade vi igår och det var hemskt roligt att prata med honom, om än otroligt jobbigt. Jag har försökt att inte tänka på honom, vilket har gått ganska bra. Igår när vi pratade, bara dog mitt hjärta. Jag var så glad när jag pratade med honom, medan mitt hjärta bar världens sorg i sina kammare.

Jag kände mig så ledsen... så ledsen..

Faktum kvarstår: Jag älskar honom!

Det känns fan så. Jag tittar på hans sida på Facebook och inser snabbt att han fan inte VILL, inte har nån lust att ha någon som helst kontakt med mig överhuvudtaget. Alltså, det är verkligen så. Han hör aldrig av sig. PRECIS som jag sa att det skulle bli. Men... det är väl så han vill ha det. Och jag känner mig ledsen för det. Jag låtsas ju att jag inte bryr mig, men innerst inne gör jag det. Mitt jag saknar fortfarande honom och allt runtomkring. Saknar mitt gamla liv, jag kan inte låta bli.

Sitter här på jobbet och har placerat mig i ett rum, alldeles för mig själv. Jag orkar inte med en massa kollegor idag som pratar så jäkla högt att man bara vill slita av dom lurarna och skrika åt dom att sänka sin jäkla volym på stämbanden. Själv pratar jag gärna inte så högt, bara lagom för kunderna att höra. Det är mer behagligt så.

Man har jobbat nu ett tag. Ja, ett tag och tag, lite över en månad för att vara exakt. Och känslan av det hela? Hmmm... jo, det är väl bara att inse och erkänna: Jag är inte den människan som kan sitta på ett sånt här jobb.... i längden. Jag behöver definitivt mer utmaning i mitt jobb, för det är sant att säga: -Jag blir fan uttråkad. Det här jobbet är okey, men inte mer än så. Det tråkiga är just att jag inte får någon direkt kundkontakt, mer än i 10-20 sek i snabbaste fallena. Det är trist. Det tråkiga är också när det känns som att det bara är samma sak hela tiden. Taxi, pizzeria, restaurang!

Näe, planer finns det i mitt liv, det är bara det att just nu måste detta existera, för planerna är inte möjliga att förverkliga just nu. Inte pga mig, utan pga andra omständigheter. Men jag kan ju säga som så att jag längtar efter att det ska hända. Häruppe är det okej, men det är lite jobbigt att pendla så långt och det lär ju inte bli lättare i vinter. Det som håller humöret uppe är att jag bor på ett bra ställe, har ett jobb och djuren har det bra. Vi längtar efter kallare väder så vi kan börja träna ordentligt.

Något annat jag saknar häruppe är kompisar. Jag låter väl patetisk, men jag tycker faktiskt om att umgås med vänner. Sen är det väl så att det blir lite ensamt häruppe, då jag inte har några jag umgås med. Det är bara jag och djuren. Mitt sociala liv, ja, det får jag ha på jobbet. Så det som gäller tills planerna ändras är: Jag och Djuren!